00-talets 30 bästa låtar. 30-21.

På tidningen Novells initiativ listas favoritlåtar från 00-talet på alla de håll, hundra stycken till antalet. Jag tänkte vara lite sämre och sänka siffran till 30. På så sätt blir det lite finare, värdefullare att hamna på listan. Idag börjar vi med en nedräkning från plats 30 till 21.






30. Alizée: J'En Ai Marre (2003)
Jag hade hört en fransk låt på radio, utan att uppfatta sångerskans namn. Nu fick jag nynna melodin för vänner, bekanta och främlingar. Till slut kände min franska kusin igen den, samtidigt som hon avfärdade Alizée som "högst pinsam". Andra jag känner har henne som sin idol. Alizée har sjungit in ett gäng förträffliga poplåtar, varav det här är den allra bästa.

29. Lambchop: Caterpillar (2002)
Det vore alltför lätt att avfärda Lambchop som kramdjur för den brittiska gubbmusikpressen. Jag anar att den där gråbleka, våta filten som Uncut et al har lagt över bandet skrämmer bort många. Så synd, för med "Is A Woman" gjorde Lambchop det jag trodde var omöjligt; man överträffade både "How I Quit Smoking" och "Nixon". Här fick vi en nyhet i form av Tony Crows fjäderlätta piano som strössel ovanpå Kurt Wagners intelligentaste sånger hittills. "Caterpillar" är den bästa Caterpillar sen The Cures.

28. Bark Psychosis: From What Is Said To When It's Read (2004)
Bark Psychosis känns som ett av världens mest anonyma band, men när de efter sina karakteristiska evighetslånga uppehåll återkommer med något nytt, så är det inget man vill missa. "From What Is Said To When It's Read" är ett lysande exempel på deras specialitet: att koka ner ekon från Talk Talk, shoegaze och långsam jazz till något med suggestiv tyngd, som lite motsägelsefullt låter som ambient, spelat av ett osedvanligt begåvat rockband.

27. Arab Strap: Turbulence (Bis Remix) (2001)
När jag var uppe i Tromsö och hälsade på en god vän förra året fick jag Aidan Moffatts nya singel, enbart släppt som ölöppnare. Det var en påminnelse om hur mycket jag älskade Arab Strap, älskar Arab Strap. Nog för att kvaliteten på deras skivor gradvis sjönk efter den monumentala "Philophobia" (något annat alternativ gives icke!), men stundtals glimtade de till, antingen med en tjurig, klassisk livespelning, eller som med den här djupledspassningen till låt, remixad till ett mästerverk.

26. Skywave: Nothing Left To Say (2004)
Innan halva Skywave blev A Place To Bury Strangers och sprang offside som fullfjädrad skinnjackerock, fick man ur sig den fantastiska plattan "Synthstatic", där den här kolsvarta balladen utgjorde höjdpunkten. Skywaves sound har i grunden en hälsosam dos av den svartaste goth, och det skänker deras distorsion en skönhet, och faktiskt, fräschör, som distanserar dem några mil från genomsnittliga New York-posörer.

25. Aaliyah: Try Again (2000)
Timbaland handskas numera lite väl vårdslöst med sin talang, men från Missy Elliotts "Da Real World" (en av världens bästa synthplattor) fram till Aaliyahs mästerverk "Try Again" var han konstant on the money. Än idag har jag svårt att bli riktigt klok på den här produktionen; tempot är lågt, drivet furiöst, och Aaliyah sätter sången som en slam dunk. Bara några månader före hennes tragiska frånfälle hade hon här världen i sin hand.

24. Studio: West Side (2006)
Studio skär effektivt bort allt överflöd och hittar alltid, till synes lika enkelt, in till kärnan. Varje gång jag hör något från Studio förundras jag över att ingen har kommit på det här tidigare. Det låter ju så självklart, och det går liksom inte att ha några invändningar mot deras musik, oavsett hur många reklambyråer som kramar ihjäl dem, eller hur många potentiellt förutsägbara remixjobb de tar på sig. Allt blir snudd på perfekt ändå. Som här, där gitarren klingar Knopflerskt tidlöst och förföriskt, och där man specialstuderat Simon Le Bons röstläge och prickat exakt rätt.

23. Kode 9: Nine Samurai (2006)
Alla vi som ryser av välbehag vid tanken på Prodigys fulländade remix av Methodmans "Release Yo' Delf" fick med "Nine Samurai" något nytt och absolut modernt i samma anda att gosa med. Lika olycksbådande, lika blytung, men med en extra dimension i form av totalt odansbara rytmer i en källare i det mörkaste London. Kode 9 gör 00-talets mest klaustrofobiska nydub, och sen är det ju så tjusigt med plural utan s-ändelse...

22. Kent: 400 Slag (2005)
Kent är Det Mest Förbjudna, inget band man tycker om ostraffat. Jag har mött ett oräkneligt antal oroliga blickar när jag har uttalat min beundran för bandet genom åren. Jag älskar deras mod när de fjärran från alla poser lyfter fram Sisters of Mercy och "Pornography" som blueprint för en ny skiva. "Vapen & Ammunition" var dock rätt såsig, så jag lämnade helt enkelt "Du & jag Döden" därhän när den släpptes, och köpte den först tidigare i år. Sjukt bra platta. "400 Slag" är allt som rockmusik borde vara; kolsvart, sylvass, hypermelodisk, med en basgång att dö litegrann för.

21. Nine Horses: Snow Borne Sorrow (2005)
Ta er bara förbi första minutens lite snåriga industriglitch så hamnar ni mitt i det vackraste David Sylvian har sjungit in sen "Secrets Of The Beehive". Sylvian ikläder sig Frälsarens roll och mässar "Let the children come to me", i en lika inbjudande som sprakande modern elektronisk inramning. Om alla kunde åldras på det här sättet hade vi inte behövt några nya artister.


To be continuum...