Stolthet och fördomar

"Pridefestival. Det är väl som en Hultsfredsfestival, fast alla är fulla på rosévin istället för öl."

Jag slapp gå till Tanto själv. Tre utomordentliga herrar tog sig an mig, och vi tågade iväg, fyra heteronormativa, med en hunger efter Marc Almond. Vi kom lagom för att fånga några minuter av en som kallar sig Miss Li. Hon är lite tossig och mentalt barfotauppsluppen (är hon möjligen dansk?). Musiken är Gröna Lund-tokig och hysterisk, som för att markera att den är jordnära och naturlig. Det blir lite kaos i skallen på oss, så vi kopplar bort den, och dricker varsin Heineken och glor på bungyjumpande par istället.

Enligt programmet ska mr Almond gå på scen klockan 21.00, så vi installerar oss längst fram. In kommer fotbollsspelaren Victoria Svensson och presenterar en artist som tydligen är "väldigt bra". Men det är inte Marc Almond, utan Marit Bergman. Inte för att det är min kopp te, men hon gör en styv spelning, är genuint lycklig och säker på scenen, och har ett supertajt band i ryggen (med Goran Kajfes på piano!) Stefan blir orolig över att vi kanske har missförstått allt, och står vid fel scen, men tydligen är det bara förseningar i programmet. När jag frågar en volontär när Marc ska spela får jag svaret: "Efter Linda Lampenius". Eh, jaha... Hur har man tänkt nu? Nåja, jag fick tid att äta en bakad potatis, samt ofrivilligt, i ögonvrån, bevittna ett handjob i plastpissoaren. Vore det inte lägligare att hålla till i buskarna? Jag är normalt rätt frisinnad, men visst måste man väl känna sig aningen smutsig efter att ha avlastats i en stinkande bajamajaurinoar?

Lampenius spelning kan jag inte säga något gott om. I sin mission att vulgarisera sitt instrument har hon få medtävlare, och den hypersnabba toktrudelutten som är spelningens kulmen är väl någon sorts inverterad höjdpunkt.

Lite innan 23.00 är det så äntligen dags för Marc Almond. Min oro över hans fysiska tillstånd visar sig, åtminstone rent ytligt, helt obefogad. Hur stilig och snygg som helst, oklanderligt klädd, gör han en grandios entré och sjunger som en Gud till förinspelat backtrack. Det låter förträffligt. Han gör en rapp "Tears Run Rings", följer upp med "Adored and Explored", och därefter Soft Cells "Bedsitter". Höjdpunkten är möjligen en effektivt syntremixad "A Lover Spurned", som aldrig har låtit bättre än här, under öppen, varm sommarhimmel. Sublimt. Visst hade vi klarat oss utan "Tainted Love", men många står säkert i publikhavet enkom för den, och sånt respekterar givetvis en så vänlig själ som Marc Almond. Men redan efter den annonserar han kvällens sista låt, traditionsenligt är det mästerverket "Say Hello, Wave Goodbye". Han framför den så vackert, men ändå står man där och känner sig snuvad på minst en halvtimmes konsert. Sju låtar, och knappt 30 minuter är faktiskt för lite den här kvällen. Hur motiverar arrangörerna Lampenius stöld av så viktig tid?

Jag älskar korta spelningar, avskyr utdragna diton, men det här var blott en liten förrätt. Nog att den smakade utsökt, men det var snopet att inte få en enda låt från "Tenement Symphony". Det lilla singbackformatet passade annars Almond perfekt, och ingen skugga kan falla över hans smakfulla uppträdande.

Trots mina invändningar mot några av artisterna så var arrangemanget i Pride Park enormt trevligt, och den bakade potatisen smakade ljuvligt (tack du vänliga restauratör som chippade in tian jag saknade). Får man önska sig typ Erasure och noll fiolkitsch till nästa års festival?