Det drar ihop sig mot storfrämmat. På lördag kommer Marc Almond och spelar alldeles i närheten av mitt hem. Det är väldigt, väldigt stort. Han är möjligen den sista av mina idoler som jag ännu inte har sett uppträda på scen. Det känns en aning nervöst. Alla Marc Almond-spelningar jag har sett på video har överglänst det fenomenala, men de gjordes alla före motorcykelolyckan 2004. Efter den har han återfått barndomens stamning, drabbats av svåra problem med minnet, och givetvis lidit svårt fysiskt. Exakt hur svårt vet jag inte. Det vore nästan outhärdligt sorgligt att se Den Sista Stora Stjärnan stappla omkring som en vilsen skugga av sitt forna jag. Jag har medvetet undvikit rapporter om hans form på scenen. Allt för att bibehålla förhoppningen, (illusionen?) om ännu en oförglömlig spelning. Sist han skulle spela i Stockholm ställdes konserten in. Det känns skört nu också. Kommer han? Hur bra blir det?
Lite konstigt känns det att se honom på en Pridefestival, där man som vanligt gör sitt yttersta för att reducera allt till kitsch. Masshångel på Plattan, aningslösa bokningar av hemska 90-talsakter, och liknande omogna tilltag får ett artistskap av Marc Almonds dignitet att sticka ut som en verkligt främmande fågel. Jag ska förstås inte klaga. Det är jätteroligt att han kommer hit. Däremot verkar det dåligt bevänt med Almonduppskattningen i min vänskapskrets, så jag får nog kryssa runt bland regnbågarna i ensamt majestät, likt en grå heteroanakronism.
Avslutningsvis: låtarna ni inte får missa! Sätt ihop ett blandband och bli ett gutterheart på livstid.
Untitled (Marc And The Mambas)
The Little White Cloud That Cried
Mother Fist
There Is A Bed
Only The Moment
The Sensualist
She Took My Soul In Istanbul
If You Go Away
A Lover Spurned
Orpheus In Red Velvet
Meet Me In My Dream
Beautiful Brutal Thing
Champagne
Jacky
The Days Of Pearly Spencer
My Hand Over My Heart
So Long The Path (So Wide The Field)
Gosudaryunia
The Storks
Happy Heart
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar