The Equatorial Stars

Please, allow me to indulge

Namnkombinationen Fripp/Eno har något magiskt över sig, trots att de inte har gjort sina bästa skivor tillsammans. Alla i kör: Fripp/Eno. Ah, det ligger så behagligt i munnen. Tänk innan proggen fick sin revival; fanns det ett mer provocerande namn än Robert Fripp? Ögonblickligen var flanellskjortorna där med sin flintastek och AC/DC och rediga rock och skojade om Pink Floyd, flygande grisar och det där förhatliga med ambitioner. Idag låter det annorlunda. Inte för att det rör Fripp/Eno i ryggen. De gjorde den här totalt världsfrånvända stjärnkikarplattan 2004, enbart för sitt eget höga nöjes skull. Det är ljudet av två avantgardegubbar som eventuellt leker med oss. Jag tycker att den är rätt bra. Ni hittar den här.