Den Blåa

Ingen skugga ska falla över Arvikafestivalen och deras bokning av Depeche Mode. Det var ett styvt jobb att få dit dem, och säkert ett minnesvärt ögonblick för många närvarande, i sin kontext en väldigt läcker bokning. Men det kan ändå vara på sin plats att flika in en liten reflektion, som numera hemsöker mig närhelst bandet behagar släppa nytt - visst är det talande att De Stora Musiktidningarna började ta Depeche Mode på allvar först när de blev riktig ointressanta. "Ultra" var helt oväntat en riktig höjdare, men därefter - "Exciter" hade ett par fina stunder ("When The Body Speaks"!) och en snygg LFO-produktion, "Playing The Angel" var om inte gräslig, så bedövande trist, och nya skivan orkar jag faktiskt inte lyssna på. Ni kan väl upplysa mig om jag till äventyrs missar något.

Linjen mellan fullpoängare som "Speak & Spell" och "Violator" är allt annat än spikrak, men musiken sitter där, som kotor i min ryggrad. Vi behöver liksom inte orda mycket mer om det där, utan låt oss istället göra ett nedslag i periferin.

Den röda, den gröna, den blåa - what's your poison?

Alla har sin speciella relation till den här trilogin av tolvor, med glödande livespår på B-sidorna. Den blåa minns jag extra tydligt, eftersom vi hade haft skoldans på Stenskolan i Färjestaden (mellanstadietid, det här). Läsk och godis, och kanske viskade någon flicka en hemlis i ens öra, medan läsken fuktade strupen och det var skumbananer och pepsmint och salta fiskar. Mamma hämtade mig och sa att storebror hade köpt en ny, blå skiva, och jag kom hem och såg "Get The Balance Right + 4 live tracks" där vid stereon. På den här tiden (ja, långt innan, egentligen) skrev Martin Gore genialiska låtar som "My Secret Garden" och "See You" (svunna tider) och de finns med här. Jag har lyssnat mycket på den här tolvan de senaste dagarna. Inte för att livelåtarna egentligen har något att sätta emot de på "101", men det är ändå så fruktansvärt bra musik.

Så, där någon gång runt 1986 spelade vi tolvan några gånger på brorsans stereo och sen gick vi ner för att se på "Pluton B i Vietnam", en amerikansk TV-serie om ni-vet-vilket-krig. Det var säkert rätt uselt, men på den här tiden tyckte man att allt med action i allmänhet var bra, allt med action i Vietnam var helt sinnessjukt bra, och jag kommer ihåg hur mycket jag hatade SVT när de bestämde sig för att sluta visa serien eftersom den ansågs alltför pro-amerikansk.