Robert McNamara, USA:s försvarsminister 1961-1968, avled igår, 93 år gammal. Han var höken som hade stake nog att vända om och erkänna misstagen som begicks under krigföringen i Indokina. Inte för att det skulle räcka som botgöring eller tvätta bort alla silos med blod från hans lekamen, men han gjorde det, och det var lika sällsynt och välkommet som rakryggat.
En av 00-talets allra bästa filmer är Errol Morris "The Fog Of War", där Robert McNamara sitter framför en kamera och berättar om USA:s militära förehavanden och övergrepp, från andra världskrigets brandbomber över Japan (jag hade exempelvis ingen aning om att man bombade ihjäl 100 000 japaner i Tokyo 1945 innan jag såg filmen), fram till McNamaras egen tid vid makten, med tillhörande Kubakris (it was luck that saved us from WW3, luck!) och Vietnamkrig. McNamara talar helt utan att blanda bort korten på politikervis, försvarar vissa av sina val, känner djup ånger över andra. I och med att någon från den absoluta makten tillåts redogöra över kriget på det här sättet, utan att lägga över ansvaret på någon annan, eller ge snåriga svepskäl, blir det till en av de mest svidande vidräkningarna om krigets vansinne som skådas kan. Om filmen hade nått en tiondel av Michael Moores publik vid tiden runt "Fahrenheit 9/11" hade valutgången 2004 blivit en annan. Medan Moore predikade för kören, torde McNamaras utsaga ha väckt frågor hos den mest inbitne Rumsfeld-hök. Därför är "The Fog Of War" så mycket kraftfullare än Moores förvisso extremt underhållande och manipulativt fulländade underhållningsdokumentärer.
Morris klipper in snygga journalfilmer från bestyckade hangarfartyg och blodisande bilder från bombningarnas efterdyningar, och ljudspåret är (givetvis) komponerat av Philip Glass. Det låter som vanlig Glassmusik, men passar i kontexten bättre än någonsin förr.
Eftertankens kranka blekhet, var det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar