Jag vet inte om Henrik Schyffert och Per Sinding Larsen talade sant i sitt TV-program "Rock", från början av 00-talet, men det har varit svårt att skaka av sig de inre bilderna av roadien vars uppgift var att blåsa upp kokain i Stevie Nicks stjärt inför spelningarna - med ett sugrör. Det var 70-tal, och det var swingerspartyn och skilsmässor och sprit och orgier och knark, knark, knark. Fleetwood Mac var bandet som speglade allt det där, hela tiden med den oklanderligt polerade fasaden intakt. Det var svårt att ana dysfunktionen under det slicka, perfekta och strömlinjeformade. Ändå visste den genomsnittliga skåpsuparen i förortsvillan vad som vilade i en "Rumours", eller en "Tusk". Därför sålde Fleetwood Mac fler skivor än alla andra.
Jag har alltid varit någorlunda positivt inställd till Fleetwood Mac, men det har varit en inställning präglad av likgiltighet. Brorsan köpte "Tango In The Night", och visst var låtarna snygga och fina, men de var ju så GAMLA. John McVie såg ju ut som 70 redan 1986. Dessutom var det svårt att ta till sig ett band utan image och coola skivomslag, vars mytologi främst tycktes bestå av skilsmässor och partnerbyten.
"Tusk" då. Den har hyllats på flera håll sen tiotalet år tillbaka, men jag köpte den först förra veckan. Ett otummat, ospelat exemplar för tio kronor. En vän försökte övertyga mig nere i Lund om skivans förtjänster för längesen, men jag tyckte aldrig att det var mer än okej. Nu har jag spelat utvalda delar av den som en tokig, och hade jag gett mig på en bäst just nu-lista hade "Over And Over", "Sara" och "Beautiful Child" placerat sig högt upp på den. Skivan är hysteriskt ojämn. Endast sönderknarkade människospillror kan handskas så slarvigt med så guldtintat material. Någon gång ska jag göra en film där jag färdas genom tiden för att korrigera olika album, stryka värdelösa låtar och designa nya omslag. Det behövs, inte minst med "Tusk". Den här parallella idealversionen skulle vara kul att visa upp och ställa mot originalet. Å andra sidan måste popmusiken få ha sina skönhetsfläckar och bortslarvade mästerverk. Isolerad är "Beautiful Child" så väldigt värdefull. Min dotter ler med hela ansiktet varje gång jag spelar den.
2 kommentarer:
Älskar älskar älskar Beautiful child!
Tusk är en fruktansvärt ojämn skiva som nästan är ogenomtränglig. Emellertid innehåller den några av deras absolut bästa, bredvid några av deras sämsta, låtar. Hade de valt att kapa ned plattan till hälften så hade den förmodligen varit en av deras mest helgjutna alster.
Skicka en kommentar