Liverpudlians Do It Better

Ja, precis så! Precis så här ska det låta. Plötsligt förstår man varför det tvunget skulle ta 20 år för Paul Simpson att skriva ny musik under namnet The Wild Swans. Egentligen kan vi stryka lättviktsalbum som "Space Flower", och istället bara minnas de tidiga singlarna som samlades på "Incandescent", en skiva som jag snart bokstavligen har spelat sönder. När man hör nya "English Electric Lightning" känns återkomsten logisk, relevant och betydelsefull. I ett England nedlusat av Arctic Monkeys och Lily Allens krävdes det nästan att någon från det gamla gardet skulle resa sig, sätta ner foten och utbrista: "nu får det fan i mig vara nog!" Jag ser framför mig när Al Pacino i "En kvinnas doft" slår med käppen och ger sitt långa, nackhårsresande tal om ynkryggar och skvallerbyttor.

Jag hade kanske inte trott att The Wild Swans var bandet att gjuta lite liv i den brittiska popmusiken efter ett rekorduselt decennium för den samma. "English Electric Lightning" är årets bästa singel, för att den känns i hela kroppen, för att den bultande ilskan är tyglad av den begynnande ålderdomen, för att en gammal poet och squatter så varsamt ger sin skildring av ett land i förfall. Baksidans "The Coldest Winter For A Hundred Years" är fantastisk för att det är en lång novell om tiden då Paul Simpson delade kvart med Echo & The Bunnymens genialiske och så tidigt bortgångne trummis Pete De Freitas. Jag är inte den som köper lägenhetsmisärsromantik rakt av, eller tjusas av konstnärsberättelser om nudlar, droger och socialbidrag, men Simpson kommer undan med det, för han berättar om en så viktig musikalisk period, och droppar namn som Pete Burns och anklagar Ian McCulloch och Julian Cope för att ha snott hans militärjackemode, samt gör bruk av min favoritplural ("cacti"). Tillsammans med Dead Letters Spell Out Dead Words liveskiva är den här 10-tummaren årets hittills viktigaste skiva.