Sanningen om konsten och skapandet

Jag såg "Synechdoche, New York" i onsdags, och den har inte lämnat mig sen dess. Det är en väldigt bra film om det konstnärliga skapandet och livets jävlighet. Charlie Kaufman debuterar här som regissör och får utveckla sina metadrömmar i ett förvånansvärt generöst tilltaget format.

Jag håller "Adaptation" som en av 00-talets två bästa filmer och fick, genom en sommarölänning som var inblandad i produktionen, en signerad kopia av manuset för några år sen. Tilläggas bör att det var filmens regissör, Spike Jonze, som signerade. Charlie Kaufman var det svårare att få tag på, tydligen. I en tid där man får lust att skriva brev efter brev till Michael Bay om hur mycket man hatar hans filmer (egentligen bara dataspel för folk som inte orkar spela dataspel) kan inte Charlie Kaufmans betydelse överskattas. Även om jag aldrig riktigt greppade "Eternal Sunshine of the Spotless Mind", trots stora favoriter som Jim Carrey och Kate Winslet i huvudrollerna, slutade jag aldrig tro på hans förmåga. "Synechdoche" har på flera nivåer karaktären av "livsverk". Philip Seymour Hoffman, möjligen sin generations främste skådespelare, gör teaterregissören som ämnar lämna programenliga uppsättningar av De Stora Klassikerna bakom sig, för att istället skapa något helt och hållet sant, äkta och ärligt. Det leder till en 20-årig arbetsprocess, där innehållet hela tiden skalas ner till en absolut ren kärna, samtidigt som produktionen sväller (konkret illustrerat av den zeppelinarhangar som rymmer det New York i miniatyr som byggs upp under arbetets gång). Förutsättningarna är således ypperliga för oändliga metautvikningar och små inpass i litteraturhistorien. Det är till exempel knappast någon slump att Emily Watsons karaktär har fått ett exemplar av "Processen" i present av Hoffmans regissör, eller att hon köper ett brinnande hus till reapris. Det absurda och surrealistiska bildar en lätt skräcktintad fond av hopplöshet, allteftersom privatlivet raseras och uppgår i det furiösa konstnärliga skapandet. "I want brutal truth. Brutal", säger Hoffman, och det är mycket, mycket roligt att följa honom i hans resa mot nollpunkten.

Lika trist som det kan vara att läsa krystade programförklaringar av medelmåttiga konstnärer ("det här köttbenet ska föreställa den förruttnelseprocess vi alla säljer oss åt genom att andas luft"), lika givande blir det när skapandet och sanningssökandet sätts under lupp av genier som Kaufman. Man kan möjligen tycka att han fegar lite genom att gömma sig bakom ett ständigt metaperspektiv, men det är som att säga att Buñuels drömsekvenser inte betyder något, eftersom det bara är drömmar. Nej, Kaufman krattar manegen för att kunna vända och vrida på konstens dilemman. Vad är sant och äkta? Är det renskrapade köttben, avföring och mensblod? Det kan det absolut vara. Minns Cronenbergs köttellegori "Videodrome". Men för varje Sarah Kane eller "Pornography" kan man också anföra behagliga mästerverk som Sades "Lovers Rock" och D. Lissviks "7 Trx + Intermission" som motpoler. Kanske sitter airbrushkonstnärerna inne på den absoluta sanningen? Ryms den rentav i enhörningens horn på ett Magnum-omslag?

Egentligen är nog frågan om vad som är konst lika ointressant som den om vad som är musik, men klart är att det går att göra ypperlig konst genom att teoretisera om de här frågorna.