tisdag 17 februari 2009

Quichotte




VEB DEUTSCHE SCHALLPLATTEN BERLIN DDR

Man växte upp med bilden av ett delat Berlin, men reflekterade sällan över vad det verkligen innebar för folket som levde i staden. Hur var det på den östra sidan egentligen? I väst antar jag att man levde ungefär som vi, men muren kunde man ju knappast bortse från. Vetskapen om dessa enorma kontraster som rymdes inom en radie på några meter var väl som ett svart hål som samlade in mystik och drömmar som det kommer att berättas om till tidens slut.

När jag var i Berlin strax före jul gick jag på loppis på Arkonaplatz där två glada gubbar stod och kokade glühwein och sålde proggskivor. I deras back av pappkartong hittade jag en Tangerine Dream-skiva jag aldrig sett tidigare, "Quichotte". En av gubbarna, vid det här laget ganska go av glühwein, berättade att det här var den enda av Tangerine Dreams skivor som släpptes i Östtyskland då det begav sig. Den enda. Där fick jag en konkret bild av hur det var att leva i Östberlin.

"Quichotte" är inspelad den 31 januari på Palast der Republik (Östberlin), under rubriken "DT 64-Jugendkonzert". Inte särskilt många västyska band spelade i Östberlin, vilket måste ha ökat betydelsen av Tangerine Dreams konsert ytterligare. Det här var ju inte Herbert Grönemeyer eller Die Toten Hosen, utan musik man verkligen kunde hänga upp sina drömmar på. I avsaknaden av mästerverk som "Rubycon" och "Stratosfear" (och annan tysk kraut?) måste "Quichotte" varit ovärderlig. Eller är jag naiv som bortser från eventuella piratkopior? Smuggelgods från väst? För resonemangets skull kan vi väl utgå från att det här var det enda av Tangerine Dreams musik som östtyskarna fick höra. Skivan och mytbildningen vinner på det, och sånt måste man vårda ömt. Omslaget är måhända gräsligt, men baksidan rymmer en fin text, som refererar till tidigare TD-verk, György Ligeti, Keith Emerson, Jimi Hendrix (!) och John Cage (och förmodligen slår hål på min föreställning om "Quichotte" som det enda östyskarna fick höra av TD. Om nu textförfattaren Gottfried Schmiedel var östtysk. Han kan ju även ha tillhört makteliten, som säkert hade tillgång till allt från "Atem" till soundtracket till "Sorcerer".) Etiketten har den härligt blodröda stenkaksfärgen (eller HMV-färgen, som en del föredrar att kalla den) och vinylkvaliteten känns rejäl och gedigen, speciellt om man jämför med de sladdriga releaserna från Mega records på 80-talet (som ju hade en uppsjö västtyska artister i sitt stall).

För övrigt är det en väldigt bra skiva. Den tål inte en jämförelse med verken från deras gyllene mid-70's-period, men tillhör det bästa de fick ur sig runt övergången till 80-talet. Inte minst "Quichotte part I" (det finns bara två delar) imponerar, med sitt Hill Street Blues-doftande pianointro, som övergår till kosmisk kraut, med den omisskännliga sequenzerbasen som lök på laxen. Vintage Berlinskola, med det där varma soundet man inte kan lyssna sig mätt på. "Quichotte 2" tyngs väldigt mycket av den generiska proggkeyboarden som gör entré efter några minuter, och skymmer Edgar Froeses fina gitarrarbete. Men det får man å andra sidan höra en ännu bättre variant av på bandets första liveplatta, den fullständigt knäckande "Ricochet" från 1975.

Jag tog en promenad med "Quichotte" i Berlin efteråt, vilket ni ser på bilderna.

5 kommentarer:

Malin sa...

hej,
när kommer barnet?
och har du lämnat facebook?
och nu har jag sett alla avsnitt av the wire- vet att du gillade serien. me too.

kram så länge
/Malin O.

Joakim sa...

Hej! Tänkte på dig och Wagner - Simpsonskaraktären häromdan. Det blir barn i april. Facebookkontot är avslutat sen länge. Allt bra med familjen?

Helena sa...

Detta har inget med detta inlägg att göra men jag hittade ingen mailadress till dig.

Fint skrivet om PSB och Yes på Digfi!!

Av ren nyfikenhet undrar jag vilken din favvolåt är på Bilingual?

Joakim sa...

Tack!

På B svarar jag: "Discoteca" och "A Red Letter Day".

Joakim sa...

Vad tycker du själv, förresten? Om Bilingual och nya?