måndag 9 februari 2009

Love etc.


Jag är förstås väldigt förtjust i nya Pet Shop Boys-singeln. En skamlöst catchy melodi, lekfullt och läckert producerad, sjungen av en röst som inte kan vara äldre än 20. Jag hade nog snarare väntat mig mer av den hantverksmässigt gedigna, lite tråkiga (i all välmening) vuxna balladpopen från "Fundamental", men det här låter ana en annorlunda och frisk riktning.

"Love etc." kom med fröjden, och jag kunde inte hindra tankarna från att vandra i riktning mot de andra stora artisterna, de där som en gång fick en intresserad av det här med popmusik. Då kändes det ännu omöjligare att Pet Shop Boys faktiskt är så här bra fortfarande. För tänk efter:

Morrissey fortsätter sin allt plågsammare resa mot ett Limp Bizkit för akademiker.

Kraftwerk
bråkar som vore de vanliga rockstjärnor.

New Order har, tack och lov, slutat och Peter Hook får äntligen vara raggare på heltid och spela bas och öldrickarrock med raggarkompisen från Primal Scream.

De tre tråkmånsarna i Depeche Mode sitter i varsitt slott och tjurar, och tvingas emellanåt högst motvilligt ge sig ut på vägarna och spela själlös stadiumgospel för att få ihop till slottshyran.

The Cure kämpar och försöker åtminstone, men har tappat all känsla för god popmusik, och värker med jämna mellanrum ur sig förolämpningar mot oss som älskar dem.

Grant McLennan är död.

För ett tag sen berättade en kompis, tillika stort PSB-fan, om när han råkade sikta bandet på en restaurang i London, någon gång sent i höstas. Till slut tar han mod till sig och går fram till Neil, Chris och en tredje person, och säger "I'm sorry, I'm too old for this..." följt av kärleksbetygelse, varpå Chris svarar:

"Don't worry, we're much too old for this."

De berättar om mixningen av nya skivan, skrattar, tar en klunk vin. Inga slottsfasoner, alltså. Pet Shop Boys går ut på en mysig, ganska enkel restaurang, och har trevligt ihop. Jag vet inte, det är bara så värdigt och fint.

Pet Shop Boys kommer tillbaka, gång på gång, och förflyttar mig ständigt tillbaka till skolgården, och såna där starka första gången man hörde nya singeln-känslor, som den gången de precis hade släppt "So Hard" och Skansenskolans ledande Depeche Mode-fan gick förbi mig och bara sa just - "So Hard". Jag såg det som ett tecken på viss respekt. Han var den avgjort tuffare, och ledde sin hord av DM-fans med fast hand, men kunde kosta på sig att lite i förbifarten erkänna mig som förstebärare av (den på vår skola betydligt mindre coola) Pet Shop Boys-flaggan.

Nu väntar jag med spänning på framförallt tre skivor i år: Pet Shop Boys "Yes", nya Pan American och nya Prefab Sprout. Och det är verkligen inte mig det är fel på. Det här är helt i sin ordning.

2 kommentarer:

Tom sa...

Fint inlägg om Pet Shop Boys. Ja, de är onekligen en tidlös, värdig och jordnära duo.

Helena sa...

Jag känner inte dig, men du känner min kille Robin. Jag är ett stort PSB-fan precis som du, det kan du till exempel läsa om här:

http://helenahjelm.blogspot.com/2009/02/23-mars.html

Gillar som du förstår ditt inlägg och längtar till den 23 mars. :)

/Helena