torsdag 9 oktober 2008

Att älska Wedding Presents comeback


Det finns många sätt att beskriva sitt förhållande till Wedding Present. I mitt fall handlar det om en ljuvlig, lättsam vänskap, ständigt redo att återupptas vid behov. När annat känns lite tråkigt och jämntjockt. Wedding Present är inte bandet som krossar hjärtan och blöder musik, utan snarare en pålitlig kompis som det alltid är roligt att träffa och umgås med. De är lite som indiepopens Erasure, med andra ord. En humörhöjare utan bieffekter.

Samtidigt bör man komma ihåg att Wedding Present är ett av tidernas mest kompromisslösa band, som bland annat gav ut 12 singlar under loppet av ett år, bara för att de hade lust med det. Det har alltid förvånat mig något att de ofta kopplas till hallonsaftindierörelsen. Med sin taggiga ljudbild och David Gedges fulsång borde de inte höra hemma på sommarängen, bland fjärilar och blomster. Det kanske hör ihop med den okomplicerade vänskapskärleken så många har vittnat om när bandet förs på tal.

En bekant som hörde Wedding Present för första gången tyckte faktiskt att det lät kallt och hårt, lite som Joy Division. Jag hade svårt att hålla med, men förstod det principiella i resonemanget. I själva verket är det oerhört svårt att placera Wedding Present i ett fack. De har ett nästan komiskt lättigenkännligt sound, även om skivorna sinsemellan låter väldigt olika. Folk har sina favoriter. Själv blev jag för några år sen avfärdad som "smaklös" när jag lyfte fram "Bizarro" som deras bästa. Ingen av deras plattor kan väl kallas mästerverk, men alla är svinbra på sitt sätt.

Idag vill jag uppehålla mig lite extra vid den enormt utskällda comebackskivan "Take Fountain". Den fick 1 av 10 i tidningen Sonic, och jag brukar säga att man får tycka som man vill - men det var verkligen direkt felaktigt. Dessvärre tror jag att den allmänna uppfattningen är att "Take Fountain" är högst försumbar. Det allmänna tror fel, kan jag upplysa er om. Jag ska tala för min sak genom att exemplifiera med inledningsspåret "Interstate 5", som är en av decenniets största låtar.

I should just get out of here and start driving south on Interstate 5
But I need to stay near, in case you suddenly remember that I'm alive



2005 såg jag Wedding Present spela på Debaser. Det var några år där som jag och några till riktade in oss på att bara se "gamla avdankade" artister. Bland annat såg vi Michael Gira bli mysfarbror och göra en fantastisk spelning på Södra Teatern. Men Wedding Presents spelning är den jag alltid återvänder till. De få gånger jag har varit berusad de senaste två åren har det alltid slutat med att jag har pratat om just den konserten. Inte för att det är den bästa jag har sett, men det är fan i mig den som har gett mig mest på 00-talet. Jag har sett flera briljanta konserter, där jag ändå mest har stått och funderat på vilket T-banetåg som är smidigast att ta hem. Så var det inte med Wedding Present. De inledde med "Interstate 5", det var första gången jag hörde den, och jag knockades totalt, fullständigt.


But I have this nagging fear that sex was all you needed
I've tried to persevere; I guess I've not succeeded


Där och då tyckte jag att det var det bästa de någonsin hade gjort. Det tycker jag fortfarande. Aldrig har väl ett tjurigare band stått på scen och sett mindre glamourösa ut. Man fick nästan känslan av att de ångrade sin comeback, eftersom de bara hade fått ta emot skit för sin ansträngning. Samtidigt tror jag att de själva var väldigt nöjda med sina nya låtar. Det är "Interstate 5" jag hela tiden vill spela. Enda gången jag har knockats med samma kraft av en konsertinledning var när Bob Hund premiärspelade "Den nollgradige" på Rasslebygd 94. Men det var då, med 18-åringens hjärta. Det här var något annat.


And is it sexist to say that I thought just boys were meant to behave in this way?
And though you seemed quite sincere,
will you even recognise my face this time next year?


Kära nån, vilken text! När David Gedge väste fram raderna inför en loj och mätt publik, kompad av några fotbollshuliganer, visste jag att inte många skulle hålla med om att det var ett klassiskt popögonblick. Det var det, för mig.


Well I'll remember how your eyes sparkled in the moonlight

You can surely sympathise; I just wanted more than one night


Efteråt ville jag köpa lite memorabilia, men upptäckte att jag bara hade 7 spänn kvar. Jag frågade försäljerskan (tjurig, även hon) om jag fick pruta 3 spänn på en Wedding Present-penna. Utan ett ord tog hon emot mina enkronor och räckte över pennan. Jag har kvar den än idag.


And yes there was one particular glance that made me afraid
That you were just seeing me as a chance of getting laid


Efter sex minuter övergår låten i ett Ennio Morricone-outro som är att likna vid himlen. Om man säger att det är malplacerat har man inte förstått att det behövs något episkt för att understryka att "Interstate 5" är vardagsdramats "The Good, The Bad and the Ugly". Det är en helt makalös låt. Det är okej om ni missförstår den, så länge ni inte gör det på min gård.

16 kommentarer:

Anonym sa...

slår upp min solstol på din gård

Tatti sa...

Får nog ge den en chans. Gillar ju till och med första Cineramaskivan. Annars håller jag nog Bizarro och Seamonsters högst, och så låten Spangle förstås, jesus.

Nu är Basic Channelsamlingarna beställda, får avvakta med Maurizio.

Joakim sa...

Ja, Cinerama är också bra!

Anonym sa...

Om man, precis som jag, blir pepp på att lyssna på Take Fountain medan man sitter på jobbet och väntar på att det ska bli helg: http://sadsongsfordirtylovers.blogspot.com/2008/04/wedding-present.html

Joakim sa...

Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att ni lyssnar igenom hela, långa versionen av "Interstate 5". Svårt beroendeframkallande. Så fruktansvärt, oerhört bra.

Anonym sa...

Tack - jag är så oerhört glad att hitta denna fina recensionen precis imorse (efter jag hade bestämt mig igår att flyga till Tyskland för att gå på deras spelning i Köln).

Jag har många favoritband men på någon sätt är Wedding Present ändå bäst och framförallt så himla unik. Trodde dock alltid att jag är ensam om denna uppfattning - speciellt här i Sverige. Skönt. Det finns fler som tycker likadant...

Hejhopp. Ralp

Joakim sa...

Fantastiskt! Jag avundas dig, Ralp. Hoppas att det blir en oförglömlig upplevelse.

Anonym sa...

Det är inte säkert att det blir av men R*anair flyg var så otrolig billig (94sek) fram och tillbaka så det var/är värt att chansa.

Såg Weddoes två gånger hittils 92 (eller 93) och 95 (eller 96). Förstnämnda tillhör nog till de häftigaste konsertupplevelsen jag har haft. J*vla vilken energi!

*ryser* Hejhopp. Ralp

Joakim sa...

Det är förbannat synd att de inte kommer till Sverige.

Anonym sa...

Videon är helt briljant.

http://www.youtube.com/watch?v=ZjNeycs0IjI&feature=related

oooh! sa...

jag har alltid bläddrat förbi weddoes (hihi, gillar uttrycket) i backarna. kanske borde jag lyfta upp dem nästa gång.

Joakim sa...

Gör det. Jag minns fortfarande mitt första weddoesinköp, "Nobody's twisting your arm" på 12". Det var så oerhört upplyftande att spela något som samtidigt var så stökigt och ljuvligt, i en kontext av mer temperamentslös pop.

Anonym sa...

Jaha - tänkte bara berättar lite om Wedding Present konserten i Köln.

[Med risk att låter patetiskt men... Weddoes är nog mitt alltime-high-favo-band utan tvekan.]

Det var lite mer folk nu än på mitt senaste Wedding Present konsert 95 eller 96 i Bochum. Publiken har givetvis åldrats tillsammans med artisten (iallafall David - resten av bandet är ju utbytt/ung). Men trots det så var det fart och fläkt. Sammandragen var själva spelningen till och med bättre än för 10/11 år sedan. Fast mitt första konsertupplevelse från 92 eller 93 i Essen gick givtevis inte att toppa.

Totalt 21 låtar. Härligt blanding mellan gamalt och nytt:

- fyra låtar från första tiden (Getting Nowhere Fast, My Favorite Dress, Kennedy [opener] och Gone). 87-89.

- sex låtar från bästa (enligt mig) tiden (Dalliance, Dare, Lovenest, Crawl från Seamonsters 91 och Blue Eyes, Come Play With Me från Hitaparade 1 92)

- bara två låtar från 96 (Sports Car/Mini Plus och Snake Eyes/Saturnalia 96)

- ett låt från Cinerama-tiden 98 (You Turn Me On [men det lät som Wedding Present iallafall])

- två fran comebacken 2005 (givetvis Interstate 5 och det fantastiska It's For You)

- sex låtar från aktuella skivan El Rey. (Spiderman, Palisades [svagast], Model Actress Whatever…, Don´t Take Me Home Until I´m Drunk, The Thing I Like Best About Him… och Boo Boo [slutnummer])

Sammanfattning: De gamla låtarna är jo bara så bra - live eller studio - men det är egentligen inget nytt. På den nya skivan (som går att köpa via iTunes) har jag hittad min favo-song efter spelningen - som valdes också som sista song på konserten. Boo Boo. Absolut häftigaste låten från hela spelningen - trots flera super-goda-klassiker var dock Interstate 5 som har en FANTASTISKT livekvalité.

Ojojoj - verkligen tur att jag fick fingret ur arslet.

Skulle vara glad om någon kan väcker mig 2010/2011. Ifall det blir en ny turné och de kommer förhoppningsvis även till STHLM. [werder64@yahoo.se]

Här finns lite bilder (inte mina egna) från Köln.
http://www.flickr.com/search/?q=wedding%20present&w=39228073%40N00

Joakim sa...

Fan vad häftigt! Jag var i Berlin i helgen och missade således giget där med TVÅ dagar. Det var för sent att göra nåt åt bokningen...

Anonym sa...

Synd - Joakim - men du har kanske tid för en liten decemberutflykt till England?

Läste en recension från Köln-Gig nu (på tyska) här:
http://www.gaesteliste.de/konzerte/show.html?id=4933dfb26231627&_nr=1690
Han upplevde nog samma sak som jag. Skitbra med gamla låtar men Interstate 5 var nog bästa låten :D

Och här finns Boo Boo från Köln på YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=OtTMIMkIhGw

Och Dalliance/Dare från Hamburg på YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=1FCy-PanP4Q

Ska tilläggas att de hade lite problem med mixen vid Boo Boo låten - men sk*t vad ballt det var iallafall... [rys]

Anonym sa...

Herregud - tittade ut av ren tillfällighet i min twitteraccount idag … Wedding Present kommer till Stockholm! Imorgon - 28 October Debaser!

Fyra år senare!

Jag ska nog gå - du då?

//ralp