Att älska Wedding Presents comeback

Det finns många sätt att beskriva sitt förhållande till Wedding Present. I mitt fall handlar det om en ljuvlig, lättsam vänskap, ständigt redo att återupptas vid behov. När annat känns lite tråkigt och jämntjockt. Wedding Present är inte bandet som krossar hjärtan och blöder musik, utan snarare en pålitlig kompis som det alltid är roligt att träffa och umgås med. De är lite som indiepopens Erasure, med andra ord. En humörhöjare utan bieffekter.

Samtidigt bör man komma ihåg att Wedding Present är ett av tidernas mest kompromisslösa band, som bland annat gav ut 12 singlar under loppet av ett år, bara för att de hade lust med det. Det har alltid förvånat mig något att de ofta kopplas till hallonsaftindierörelsen. Med sin taggiga ljudbild och David Gedges fulsång borde de inte höra hemma på sommarängen, bland fjärilar och blomster. Det kanske hör ihop med den okomplicerade vänskapskärleken så många har vittnat om när bandet förs på tal.

En bekant som hörde Wedding Present för första gången tyckte faktiskt att det lät kallt och hårt, lite som Joy Division. Jag hade svårt att hålla med, men förstod det principiella i resonemanget. I själva verket är det oerhört svårt att placera Wedding Present i ett fack. De har ett nästan komiskt lättigenkännligt sound, även om skivorna sinsemellan låter väldigt olika. Folk har sina favoriter. Själv blev jag för några år sen avfärdad som "smaklös" när jag lyfte fram "Bizarro" som deras bästa. Ingen av deras plattor kan väl kallas mästerverk, men alla är svinbra på sitt sätt.

Idag vill jag uppehålla mig lite extra vid den enormt utskällda comebackskivan "Take Fountain". Den fick 1 av 10 i tidningen Sonic, och jag brukar säga att man får tycka som man vill - men det var verkligen direkt felaktigt. Dessvärre tror jag att den allmänna uppfattningen är att "Take Fountain" är högst försumbar. Det allmänna tror fel, kan jag upplysa er om. Jag ska tala för min sak genom att exemplifiera med inledningsspåret "Interstate 5", som är en av decenniets största låtar.

I should just get out of here and start driving south on Interstate 5
But I need to stay near, in case you suddenly remember that I'm alive

2005 såg jag Wedding Present spela på Debaser. Det var några år där som jag och några till riktade in oss på att bara se "gamla avdankade" artister. Bland annat såg vi Michael Gira bli mysfarbror och göra en fantastisk spelning på Södra Teatern. Men Wedding Presents spelning är den jag alltid återvänder till. De få gånger jag har varit berusad de senaste två åren har det alltid slutat med att jag har pratat om just den konserten. Inte för att det är den bästa jag har sett, men det är fan i mig den som har gett mig mest på 00-talet. Jag har sett flera briljanta konserter, där jag ändå mest har stått och funderat på vilket T-banetåg som är smidigast att ta hem. Så var det inte med Wedding Present. De inledde med "Interstate 5", det var första gången jag hörde den, och jag knockades totalt, fullständigt.

But I have this nagging fear that sex was all you needed
I've tried to persevere; I guess I've not succeeded

Där och då tyckte jag att det var det bästa de någonsin hade gjort. Det tycker jag fortfarande. Aldrig har väl ett tjurigare band stått på scen och sett mindre glamourösa ut. Man fick nästan känslan av att de ångrade sin comeback, eftersom de bara hade fått ta emot skit för sin ansträngning. Samtidigt tror jag att de själva var väldigt nöjda med sina nya låtar. Det är "Interstate 5" jag hela tiden vill spela. Enda gången jag har knockats med samma kraft av en konsertinledning var när Bob Hund premiärspelade "Den nollgradige" på Rasslebygd 94. Men det var då, med 18-åringens hjärta. Det här var något annat.

And is it sexist to say that I thought just boys were meant to behave in this way?
And though you seemed quite sincere, will you even recognise my face this time next year?

Kära nån, vilken text! När David Gedge väste fram raderna inför en loj och mätt publik, kompad av några fotbollshuliganer, visste jag att inte många skulle hålla med om att det var ett klassiskt popögonblick. Det var det, för mig.

Well I'll remember how your eyes sparkled in the moonlight
You can surely sympathise; I just wanted more than one night

Efteråt ville jag köpa lite memorabilia, men upptäckte att jag bara hade 7 spänn kvar. Jag frågade försäljerskan (tjurig, även hon) om jag fick pruta 3 spänn på en Wedding Present-penna. Utan ett ord tog hon emot mina enkronor och räckte över pennan. Jag har kvar den än idag.

And yes there was one particular glance that made me afraid
That you were just seeing me as a chance of getting laid

Efter sex minuter övergår låten i ett Ennio Morricone-outro som är att likna vid himlen. Om man säger att det är malplacerat har man inte förstått att det behövs något episkt för att understryka att "Interstate 5" är vardagsdramats "The Good, The Bad and the Ugly". Det är en helt makalös låt. Det är okej om ni missförstår den, så länge ni inte gör det på min gård.