Reach Out, Yvonne

Vi närmade oss mitten av 90-talet och den svenska indiescenen befann sig mitt i världsmästerskapet i konformism. Även om jag tyckte väldigt mycket om Popsicle, Suredo och de så orättvist bortglömda och underskattade A Shrine, kunde jag verkligen sakna ett band som hämtade sin näring från mörkare ljudlandskap. Tyvärr sa tidens konsensus att det var förbjudet att snegla mot kajalpennan och det stora vemodet. 1994 var det pop, boogie och rock’n’roll som gällde. Men så en dag pratade jag med en gammal syntharkompis på 103:an hem från Kalmar, och han var eld och lågor över det här nya bandet som kallade sig Yvonne. Jag noterade namnet, och av en slump snappade jag upp att P3 Live skulle sända en konsert med dem, bara några dagar efteråt.

Den 21 april 1994 slog jag på radion och fick höra Henric de la Cour säga att det inte höll att se livet som ett enda långt party. Och sedan rullades livespelningen igång med en disig synthmatta från The Cures ”Faith”. Det var ”Inner Cold” och jag jublade inombords. Det är svårt att förklara för folk som inte var med då hur enormt annorlunda Yvonne var. Folk försökte fösa in dem i en svensk indiescen eller en dito synthscen, och när det inte gick buntades de kanske ihop med Kent och Broder Daniel. Det var givetvis stor skillnad mellan de tre banden, trots att alla klädde sig i svart. Det var tidigt uppenbart att Kent snart skulle nå ut till en större publik, och jag unnar dem verkligen all framgång, även om jag själv slutade följa dem efter fjärde plattan. Broder Daniel blev genast mitt favoritband, och jag såg dem som det första genuint gudabenådade svenska bandet. Men Yvonne intog en speciell plats i mitt hjärta. De tycktes arbeta under helt andra premisser än sina generationskamrater. Jag fick känslan av att Henrik Berggren i BD på en handvändning kunde omvandla hjärtesorg och leda till en fulländad sorgesång som ”Ice Age”, medan de la Cour och Yvonne fick slita som djur för att få ihop en ”Frozen”. Alla talade om Joy Division, och det är mycket möjligt att Yvonne strävade ditåt, men de lyckades aldrig nå ens halvvägs. Och det var där magin uppstod. Yvonnes låtar var sällan fulländade, men de pulserade av liv och vilja och vemod och desperation. De kändes alltid lite ofärdiga, lite osnutna, och det låter kanske dumt att säga att de just därför var så förbannat bra, men jag tror att det ligger lite sanning i det.

Sen var det då det här med spelningen på Rasslebygd 1994, inne i tältet. Visst var jag förberedd efter radiospelningen, men det var något helt annat att se dem livs levande. Det var som om skönhetsfläckarna blåstes bort av den bästa frontman jag någonsin har sett på en svensk scen. Henric de la Cour hade en övertygelse som åt akademikerindie till frukost. Jag som hade startat som synthare och blivit omvänd till indiegrabb, förnam en svårförklarlig glädje när dessa element möttes. Det är visserligen en grov förenkling att säga Yvonne var essensen av ett möte mellan synth och indie, men det kändes som om en stor barriär revs ner.

Första Yvonne-plattan håller jag som ett av de tio bästa album som har spelats in i Sverige, men trots det var jag smått besviken när den släpptes. Några av låtarna från P3-konserten var inte med, och produktionen var väldigt tam. Men det gick snabbt att lära sig älska den. Ändå var det under konserterna Yvonne blommade ut i hela sin potential. Jag vet inte hur många gånger jag såg dem under 90-talet, men det var ett av försvinnande få band jag verkligen ville se. Resten var sånt man pliktskydligt bockade av för sitt korrekta indie-cv:s skull. Yvonnes skivor blev allt svagare, men de fortsatte att leverera mästerliga spelningar på scen ända fram till slutet.

Därefter bildade de la Cour de utskällda Strip Music, som jag tycker är Sveriges mest underskattade band. Jag älskar dem, fast på ett annat sätt än Yvonne. Plötsligt skrev de la Cour gigantiskt anlagd och tydligt utmejslad stadiumepik. Senaste skivan ”Hollywood and Wolfman” är fantastiskt bra, inte minst titelspåret som är det bästa de la Cour någonsin har skrivit. För mig är det helt obegripligt att Strip Music inte har nått en större publik. Dessutom känns det principiellt viktigt att hylla dem, just för att de har modet att spela stadiumgoth, och att de för detta titt som tätt får stryk av mediaidioter.

Allt det här leder oss fram till Yvonnes återföreningsspelning i lördags på Debaser. Det har varit en enda lång fröjd att se fram emot det giget, och när vi inledde med att grilla här i Kransen, och drack lite mousserande i Svandammsparken till underbara Sagor & Swing, kände jag att inget skulle kunna gå snett.

Klockan elva går Yvonne på scen och jag får på förhand veta (av min gamla syntharkompis!) att de ska inleda med fem spår från första skivan. För första gången på 00-talet får jag lust att ställa mig längst fram. Henric de la Cour kommer in på kryckor, lämnar ifrån sig dem och det tar ungefär fem sekunder att höra att Yvonne låter precis lika förkrossande, osannolikt bra på scen 2008 som någonsin tidigare. Minst. Det är som att se Tysklands landslag spela fotboll. Osäkerhet existerar inte. Bara en orubblig tro på det man gör. Yvonnes musik live är så skarp, så kraftfull, fast inte det minsta muskulös. Till och med de dåliga låtarna från sista skivan låter bra. Under konserten blickar jag bakåt och ser lyfta nävar över hela lokalen, och golvet gungar bokstavligen under ”Modern Love”. Jag kan inte minnas när jag sist såg en sån publikrespons. Yvonne är enormt efterlängtade och de är på riktigt.

Spelningen är föredömligt kort, och för ovanlighetens skull önskar jag mig extranummer. Jag får ”Frozen” och ”Only Dancing”. ”Frozen” har aldrig låtit bättre än ikväll. Gitarrerna skär som knivar och bandet tänjer och bankar ur låtjäveln hela dess kapacitet. Vi skriker efter ”Only Dancing”, och vet nog att de traditionsenligt ska avsluta med den. Det är den mest intelligent arrangerade låt Yvonne någonsin har gjort, med ett hotfullt, envetet trumbeat som driver på låten fram mot ett återhållet crescendo och en oväntad vändning i texten. Är det något jag aldrig tröttnar på, så är det att skrika med i varenda rad, sluta ögonen och känna håren på armarna resa sig. Jag sa att Yvonnes låtar sällan var fulländade, men ”Only Dancing” är det. Man kan överhuvudtaget inte uppleva något starkare på en livescen. Nu får vi se vad som händer i fortsättningen. Kan man få både Yvonne och Strip Music, eller måste man välja?