Splendid Isolation (FYN68)

Den självvalda isolationen.

Nej, det handlar inte om utanförskap, för det har vi ju vuxit ifrån nu. När Friendly Noise samlar ihop sitt stall för en samlingsskiva vet man att det blir en värdemätare och lägesavstämning som berättar för oss var popmusiken befinner sig i Sverige för tillfället. 00-talet har varit rent overkligt bra för svensk popmusiks vidkommande. Om man som jag upplevde 90-talet på väldigt nära håll och sprang på festivaler och såg 3 av 10-band som This Perfect Day och Hardy Nilsson få orimligt mycket speltid på Hawaiiscener och i Teaterlador så är det lätt att uppleva den här utvecklingen som närmast osannolik (för resonemangets skull utelämnar jag Broder Daniel och Yvonne från den svepande formuleringen). Jag vet inte när allt vände. Men jag vet att de tre viktigaste faktorerna stavas Radio Dept, Axel Willner och Friendly Noise. Eller är jag inbilsk nu?

Jag fick ”Friendly People Making Noise” av en kompis som jobbade i skivaffär, och då hade jag redan hört Lars Bleks ”Tristess” och utnämnt det till bästa svenska låten någonsin. Med den här samlingen fick jag även ett ramverk till en ytterst välkommen motståndsrörelse som äntligen skulle röja undan alla Ed Harcourtar och Badly Drawn Boyar som tog så mycket plats där i början av 00-talet. Det var en ytterst genomtänkt, formidabelt sammanhållen samlingsskiva, som mellan ”Friendly Noise Theme 1 och 2” rymde Paddington DC:s ”Little Variations” (en väldigt koncis sammanfattning av innebörden i bolagsnamnet), en Throbbing Gristle-cover från Differnet, och fina saker från Speedwax, Embassy och Petter Eklund.

Sedan dess har Friendly Noise gett ut en rad betydande Differnet-plattor, låtit Most Valuable Players albumdebutera och frälst Louis Philippe med några konceptuellt utmanande Testbild!-releaser. Här borde jag lämna plats åt ett resonemang kring skivbolagens roll i nedladdningens tider, och dela ut guldstjärna åt bolagets fina serie med MP3-släpp, samt bara av farten hylla Marit Bergmans innovativa prenumerationstjänst. Men det orkar jag inte, eftersom jag fortfarande inte begriper hur man bär sig åt för att lyssna på musik från en dator, annat än för att få sig ett smakprov. För mig blir Friendly Noise MP3-serie riktigt relevant först när den ges ut på skiva, som nu på ”Splendid Isolation”. Här framträder genast en tydlig struktur som går förlorad när små brottstycken portioneras ut i cyberrymden. Här märker man att folk har suttit i dagar och funderat över låtordning, och faktiskt vill något mer än bara göra en bra låt tillgänglig så där på myspace, typ. Samlingsskivan har väl annars ofta setts som skivindustrins sorgebarn. Ett billigt promokit som reas ut för att få Aztec Camera-fansen att upptäcka Virgin Prunes, små samplers som blev till musikens svar på yoghurtboxarna med åtta stycken Yoplait i olika smaker. Själv skaffade jag ett gäng lågprissamplers från himmelska skivbolag som Blood and Fire och Wackies, av den enkla anledningen att man fick mycket bra musik för pengarna. Men Friendly Noise har högre ambitioner än så med den här tredje samlingen i katalogen. För egen del tänker jag på Warps två superklassiska Artificial Intelligence-skivor, även om det skiljer sig avsevärt rent musikaliskt. Faktum är att min allra första association ledde tillbaka till ett annat Warp-släpp, nämligen Black Dog Productions mästerverk ”Bytes”. Peter Jacksons fem små snuttar på ”Splendid Isolation” påminner mig faktiskt om Black Dogs korta ”Phils”, som fyllde upp tomrummen mellan de längre kompositionerna. Jacksons bidrag tillhör skivans höjdpunkter, och blir ett rottingrapp över fingrarna på de som hävdar att pausmusik per automatik skulle vara något negativt.

Det kan bli något mastigt att sätta i sig skivans 23 låtar under en enda sittning, och jag är nog inte helt tillfreds med att så många av artisterna tycks sträva mot ett svenskt 50-60-tal där lingonris sätts i cocktailglas och Beppe Wolgers samsas med sommarsvala fluffigheter. Det där är förstås en smaksak. Testbild! såg jag länge som en vattendelare, där vanliga Friendly Noise-svennar (som jag själv) exkluderades ur den innersta gemenskapen som verkligen förstod dem. Man fick helt enkelt stå där och känna sig simpel för att man inte hade nått längre än till en Differnet-basgång. Men jag har läst några briljanta texter av chefsideologen Petter Herbertsson, och börjat uppskatta deras snåriga referensbygge, och en del av deras musik, även om jag djupt önskar att de skulle försöka sig på något mer industriellt.

Jag lyssnar koncentrerat igenom skivan och gillar det jag hör, men hajar till först vid spår 8 – Flow Flux Clan gör Der Plan-doftande lättbody av Walker Brothers ”Shut Out”! Jag är en enkel grabb från landet, och jag imponeras lättas av sånt jag genast hittar i min egen referensbank. Därefter är det dags att tjusas av Robotboys återkomst med den ljuvliga ”September”. I häftet talar Robotpojken om hur han influerades av blandband från kompisar, och jag lovar att ”September” hade platsat på vilket indiefestivalblandband som helst. Det är rentav mitt favoritspår på hela skivan, en låt som är så där hopplöst/hoppfullt romantisk, naiv och behagligt smärtsam. Låt oss hoppas att Robotboy levererar mer av den varan.

Annat fint får vi från Action Biker med adventsången ”Vindar susar i advent”, Band In Box vemodiga ”Leaving Smears” och Peter Nilssons smittsamt studsiga ”Get Nowhere”, medan Differnet vänder popmusiken ryggen, som en gång Slowdive i ”J’s heaven”, och spelar elektronisk plockepinn i den gåtfulla ”Curriculum Circular”.

För egen del tycker jag att Friendly Noise två tidigare samlingar var skarpare och vassare, men Exportrådet kan tryckt hala fram ”Splendid Isolation” vid nästa affärslunch och sälja in den här saliga blandningen av cocktails och blippande.