Remember to read the labels
when entering the cold world of Killah Hills 10304
tisdag 28 augusti 2007
fredag 17 augusti 2007
When was the last time you got Laid?
De kommer fram till mig och frågar hånleende: “Vad säger du nu när Eno ska producera nya Coldplay”? De får inte den önskade indignerade, besvärade reaktionen, utan: ”det är ju alldeles lysande att han tar sig an ett så mediokert och färglöst band!”.
För så är det: i Coldplay har Eno en helt neutral lerklump som han nu kan forma till en vackert drejad kruka med praktfull utsmyckning. Det blir en av hans största utmaningar hittills, och en som kommer att generera tillräckligt med deg för otaliga projekt i stil med ”Bell Studies For the Clock of the Long Now” – ett väldigt svårsmält konceptalbum om stora urverk.
Annars är Brian Enos höjdpunkt som popproducent James ”Laid”, från 1993 – ett album som borde ha tilltalat miljoner. ”Laid” är den bästa skiva U2 aldrig har gjort. Ta det som ni vill, men för att ha nåt att hämta här så bör man nog ha viss fallenhet för den allra mest episka stadiumrocken. Men sluta inte läsa, ty jag kanske kommer med en och annan insikt på vägen!
Det här är bilden som möter oss på omslaget: sex män i gycklarmundering äter banan framför vad som ser ut som en teaterkuliss. My, oh my – har oddsen någonsin varit mindre fördelaktiga för god musik? James må ha debuterat med en EP på Factory, men de gjorde ärligt talat inte nåt bestående intryck innan de ringde Eno för att få finess på materialet. Om man bortser från exakt allt förutom själva musiken så infriar ”Laid” heliga löften om hymner så storslagna att Jim Kerr framstår som den störste lögnaren av alla. Frågan är om inte inledningsspåret ”Out to Get You” är bäst på skivan. Jag får känslan av att Eno med fast hand har förmanat James att noga tänka efter vad de vill, vad de kan, och vad var och en i bandet ska göra för att uppfylla visionen. Jag förmår inte uttyda att James ville nåt särskilt med sin musik innan de gjorde ”Laid”. Här kliver Tim Booth fram som den fenomenala sångare han är. ”Out to Get You”! Den är så vacker, så perfekt utsnidad; från den tassande, viskande inledningen till den stora, långsamma och svepande bönen om närhet. Vi talar rysningar in i märgen, om något sånt nu är fysiskt möjligt. Redan innan jag hörde den var jag i smyg smått imponerad av pigga singelspåret ”Sometimes”, som följer direkt på det kallsvettiga startnumret. Men sviten med ”One of the Three”, ”Dream Thrum” och ”Say Something” är ännu starkare än singeln. Med fem så otroligt bra låtar som inledning börjar man förstå att ”Laid” faktiskt är en av 90-talets vassaste popskivor. Speciellt med tanke på att den låter precis lika bra idag, något som näppeligen gäller skivor med titlar som ”Parklife”, ”Dog Man Star” eller ”Lazer Guided Melodies”.
En gammal kollega till mig sa en gång att Brian Eno har varit inblandad i allt bra som har gjorts efter 1973, oavsett vad det gäller. Han har en poäng. Säg så här: James var inga stolpskott, de hade verkligen något speciellt – men det krävdes en Eno för att plocka fram det. Jag tycker att det är en uppmuntrande tanke. Här får ni en till: Om Eno lyckas rädda Coldplay, så kan han säkert också bromsa klimatförändringarna, bli kung och president och kanske rädda hela jävla världen.
Annars är Brian Enos höjdpunkt som popproducent James ”Laid”, från 1993 – ett album som borde ha tilltalat miljoner. ”Laid” är den bästa skiva U2 aldrig har gjort. Ta det som ni vill, men för att ha nåt att hämta här så bör man nog ha viss fallenhet för den allra mest episka stadiumrocken. Men sluta inte läsa, ty jag kanske kommer med en och annan insikt på vägen!
Det här är bilden som möter oss på omslaget: sex män i gycklarmundering äter banan framför vad som ser ut som en teaterkuliss. My, oh my – har oddsen någonsin varit mindre fördelaktiga för god musik? James må ha debuterat med en EP på Factory, men de gjorde ärligt talat inte nåt bestående intryck innan de ringde Eno för att få finess på materialet. Om man bortser från exakt allt förutom själva musiken så infriar ”Laid” heliga löften om hymner så storslagna att Jim Kerr framstår som den störste lögnaren av alla. Frågan är om inte inledningsspåret ”Out to Get You” är bäst på skivan. Jag får känslan av att Eno med fast hand har förmanat James att noga tänka efter vad de vill, vad de kan, och vad var och en i bandet ska göra för att uppfylla visionen. Jag förmår inte uttyda att James ville nåt särskilt med sin musik innan de gjorde ”Laid”. Här kliver Tim Booth fram som den fenomenala sångare han är. ”Out to Get You”! Den är så vacker, så perfekt utsnidad; från den tassande, viskande inledningen till den stora, långsamma och svepande bönen om närhet. Vi talar rysningar in i märgen, om något sånt nu är fysiskt möjligt. Redan innan jag hörde den var jag i smyg smått imponerad av pigga singelspåret ”Sometimes”, som följer direkt på det kallsvettiga startnumret. Men sviten med ”One of the Three”, ”Dream Thrum” och ”Say Something” är ännu starkare än singeln. Med fem så otroligt bra låtar som inledning börjar man förstå att ”Laid” faktiskt är en av 90-talets vassaste popskivor. Speciellt med tanke på att den låter precis lika bra idag, något som näppeligen gäller skivor med titlar som ”Parklife”, ”Dog Man Star” eller ”Lazer Guided Melodies”.
En gammal kollega till mig sa en gång att Brian Eno har varit inblandad i allt bra som har gjorts efter 1973, oavsett vad det gäller. Han har en poäng. Säg så här: James var inga stolpskott, de hade verkligen något speciellt – men det krävdes en Eno för att plocka fram det. Jag tycker att det är en uppmuntrande tanke. Här får ni en till: Om Eno lyckas rädda Coldplay, så kan han säkert också bromsa klimatförändringarna, bli kung och president och kanske rädda hela jävla världen.
tisdag 31 juli 2007
Drones burn down
Jag vet inte hur många gånger jag har rotat bland alla mina ful-cdisar för att plocka fram Fennesz/Sakamotos ”Cendre” nu, men det tar mig en kvart att hitta den varje gång. Visst älskar jag att få musikpresenter, keep them coming, men när jag får nåt verkligt bra fastbränt på plast måste jag nästan köpa det. Om inte för annat, så för att spara tid. Så idag köpte jag ”Cendre” – det är den värd.
Jag lämnade även butiken med senaste Stars of the Lid, och kom att tänka på min dronediss i senaste ITM. Hemma på stereon låg Dead Letters Spell Out Dead Words nya ”Fall, fall, falling” kvar från kvällen innan. Den är fenomenal. Så mycket för att man inte pallar drones längre… Inkonsekvens är min konsekvens, tuffa tider för en dronare, and so on and so forth.
fredag 27 juli 2007
Tommy Granlund
Östra Smålands recensent om Per Gessles konsert i Borgholm den 17 juli:
"Han skulle låtit sina kompisar Brainpool framföra sitt mästerverk Junk eller delar av den som förband. Junk är ju den absolut bästa svenska pop eller rock skiva (sic) som gjorts de senaste fem åren."
Tommy Granlund fortsätter att roa och oroa.
"Han skulle låtit sina kompisar Brainpool framföra sitt mästerverk Junk eller delar av den som förband. Junk är ju den absolut bästa svenska pop eller rock skiva (sic) som gjorts de senaste fem åren."
Tommy Granlund fortsätter att roa och oroa.
lördag 23 juni 2007
Genesis
Det är hög tid att berätta om Genesis, medan jag ännu har konserten färsk i minnet. Jag rekommenderar även Johanna Paulssons fina och respektfulla recension i DN.
1989 stod Phil Collins inte särskilt högt i kurs hos mig. Han peakade kommersiellt med ”…but seriously” och några löjligt framgångsrika singlar därifrån. Jag kommer ihåg att en flicka i min klass höll ett föredrag om honom vid den här tiden, och jag reagerade väldigt starkt på att hon sa: ”Jag gillar Phil Collins, för han gör inte musik för pengarnas skull.” Själv hade jag svårt att föreställa mig något mer insmickrande än ”Another Day In Paradise”, men jag lät det hela passera. För övrigt var jag inte så jävla indie själv 1989; jag impades mer av London Boys ”London Nights” och PWL-mixarna på Boney M.
Men Phil Collins var jag inte särskilt förtjust i, bortsett från vissa spår på ”Invisible Touch”, och så givetvis ”In the Air Tonight”. Ni minns väl tv-historiens deppigaste scen i första avsnittet av Miami Vice, när Sonny Crockett bränner iväg i sin fräsiga sportbil, stannar vid en telefonkiosk och ringer upp frugan han precis har separerat ifrån: ”Was it for real?” Och så ”In the Air Tonight”. Shivers down my spi-ai-ai-ai-ai-ai-ine.
Den bästa rockkritik jag någonsin har läst är kapitlet om Genesis och “Invisible Touch” i Bret Easton Ellis “American Psycho”. Där har vi the mother of sätta popmusik i en kontext. Att Patrick Bateman håller ”Invisible Touch” som deras främsta verk kanske inte var så smickrande när boken kom ut, men för varje år som har gått har ironin förtvinat och blivit allt sannare, och det är uppenbart att skivan år 2007 låter riktigt bra. Bland merchandisen utanför Olympiaarenan i Helsingfors var ”Invisible Touch” det enda av albummotiven som prydde t-shirtsen, resten var vanliga turnétröjor.
När vi lättade ankare och gav oss iväg på en 16-timmarskryssning såg jag fram mot trevligt umgänge i form av min flickväns bror, Tommy, avgjort ett större fan av Genesis än jag själv. Jag såg också några burkar öl, promenader i Helsingfors, kanske någon annan aktivitet på Silja Serenade, och så några låtar från ”Invisible Touch”. Jag åkte alltså dit med mycket begränsade kunskaper om Genesis och deras musik.
Olympiastadion rymmer 40 000 personer, och denna kväll är det en trygg och faderlig/moderlig publik som har letat sig dit. Det är en solig kväll och med några Koff innanför västen mår jag som (en) Prince, även om scenen är låååångt borta. Jag hinner reflektera över att det nog är den första konserten i superduperformat jag ser. The Cure och Depeche Mode och sånt på Skandinavium och Globen räknas inte riktigt dit.
Genesis årgång 2007 består av Phil Collins, Mike Rutherford och Tony Banks, plus livetrummis och livegitarrist. De äntrar scenen till tonerna av något som starkt påminner om Lasse Wellanders Bingolottorock, men det är inget som skrämmer mig nämnvärt. Sen brakar de igång med ”Turn it on again”, som har fått ge namn åt hela turnén. Det är ingen vidare låt, men den har tydligen sina tillskyndare bland den i stort sett fulltaliga publiken. När entrén är avklarad hälsar Phil Collins oss välkomna till en helafton med Genesis, och jag känner att det här kommer nog ändå bli en trevlig och varm kväll.
Det tar minst en minut innan jag känner igen nästa låt, ”No son of mine”. Versen är snyggt arrangerad, och med rockkonsertmått mätt är ljudet rent och välbalanserat. Allt känns fint. Det tar inte lång tid innan Phil Collins intar position bakom det ena trumsetet. Japp, ikväll spelar två trummisar med varandra, och det är smått förbluffande att varenda litet slag sitter exakt. Inte en enda gång hör jag dem krocka med varandra. De är totalt samspelta, där den ena emellanåt går in för att täcka upp för den andre. Fantastiskt. Förresten, var det någon som sa att Phil Collins inte var cool? Jaså? Han spelar på Brian Enos ”Another Green World”. I rest my case.
1989 stod Phil Collins inte särskilt högt i kurs hos mig. Han peakade kommersiellt med ”…but seriously” och några löjligt framgångsrika singlar därifrån. Jag kommer ihåg att en flicka i min klass höll ett föredrag om honom vid den här tiden, och jag reagerade väldigt starkt på att hon sa: ”Jag gillar Phil Collins, för han gör inte musik för pengarnas skull.” Själv hade jag svårt att föreställa mig något mer insmickrande än ”Another Day In Paradise”, men jag lät det hela passera. För övrigt var jag inte så jävla indie själv 1989; jag impades mer av London Boys ”London Nights” och PWL-mixarna på Boney M.
Men Phil Collins var jag inte särskilt förtjust i, bortsett från vissa spår på ”Invisible Touch”, och så givetvis ”In the Air Tonight”. Ni minns väl tv-historiens deppigaste scen i första avsnittet av Miami Vice, när Sonny Crockett bränner iväg i sin fräsiga sportbil, stannar vid en telefonkiosk och ringer upp frugan han precis har separerat ifrån: ”Was it for real?” Och så ”In the Air Tonight”. Shivers down my spi-ai-ai-ai-ai-ai-ine.
Den bästa rockkritik jag någonsin har läst är kapitlet om Genesis och “Invisible Touch” i Bret Easton Ellis “American Psycho”. Där har vi the mother of sätta popmusik i en kontext. Att Patrick Bateman håller ”Invisible Touch” som deras främsta verk kanske inte var så smickrande när boken kom ut, men för varje år som har gått har ironin förtvinat och blivit allt sannare, och det är uppenbart att skivan år 2007 låter riktigt bra. Bland merchandisen utanför Olympiaarenan i Helsingfors var ”Invisible Touch” det enda av albummotiven som prydde t-shirtsen, resten var vanliga turnétröjor.
När vi lättade ankare och gav oss iväg på en 16-timmarskryssning såg jag fram mot trevligt umgänge i form av min flickväns bror, Tommy, avgjort ett större fan av Genesis än jag själv. Jag såg också några burkar öl, promenader i Helsingfors, kanske någon annan aktivitet på Silja Serenade, och så några låtar från ”Invisible Touch”. Jag åkte alltså dit med mycket begränsade kunskaper om Genesis och deras musik.
Olympiastadion rymmer 40 000 personer, och denna kväll är det en trygg och faderlig/moderlig publik som har letat sig dit. Det är en solig kväll och med några Koff innanför västen mår jag som (en) Prince, även om scenen är låååångt borta. Jag hinner reflektera över att det nog är den första konserten i superduperformat jag ser. The Cure och Depeche Mode och sånt på Skandinavium och Globen räknas inte riktigt dit.
Genesis årgång 2007 består av Phil Collins, Mike Rutherford och Tony Banks, plus livetrummis och livegitarrist. De äntrar scenen till tonerna av något som starkt påminner om Lasse Wellanders Bingolottorock, men det är inget som skrämmer mig nämnvärt. Sen brakar de igång med ”Turn it on again”, som har fått ge namn åt hela turnén. Det är ingen vidare låt, men den har tydligen sina tillskyndare bland den i stort sett fulltaliga publiken. När entrén är avklarad hälsar Phil Collins oss välkomna till en helafton med Genesis, och jag känner att det här kommer nog ändå bli en trevlig och varm kväll.
Det tar minst en minut innan jag känner igen nästa låt, ”No son of mine”. Versen är snyggt arrangerad, och med rockkonsertmått mätt är ljudet rent och välbalanserat. Allt känns fint. Det tar inte lång tid innan Phil Collins intar position bakom det ena trumsetet. Japp, ikväll spelar två trummisar med varandra, och det är smått förbluffande att varenda litet slag sitter exakt. Inte en enda gång hör jag dem krocka med varandra. De är totalt samspelta, där den ena emellanåt går in för att täcka upp för den andre. Fantastiskt. Förresten, var det någon som sa att Phil Collins inte var cool? Jaså? Han spelar på Brian Enos ”Another Green World”. I rest my case.
I arkivklippen som till och från vevas i bakgrunden ser man honom jonglera med en tamburin, som vore han proggrockens Ronaldinho. Han ger sig på samma cirkuskonst denna kväll också, och gör det med den äran, även om åren givetvis har gjort sig påminda. Annars tycker jag att Collins ser bra ut ikväll. Han har ju alltid varit en rultig liten gubbe, men tycks mer komma till sitt rätt med rakad skalle och ett icke föraktligt antal jordsnurr.
Den fina ”Tonight, tonight, tonight” blir kvällens första riktiga höjdare, med snygga och enkla oldschoolanimeringar i bakgrunden. Collins bankar på synttrummorna med extra emfas, som för att understryka att Genesis inte alls bara behärskar organisk och jordig progg. Tony Banks drar sig inte heller för att plocka fram de allra plastigaste ljuden när han sitter där omringad av syntar. En stor eloge för det. Varje gång det dyker upp något från ”Invisible Touch” slås jag av hur väl låtarna gör sig live, och hur kul killarna verkar ha när de spelar dem. Titelspåret må vara en ganska fattig sak egentligen, men ikväll framkallar den nästan mild extas framför scenkanten. ”Throwing it all away” är en snygg komposition som gungar på och nästan känns oförskämt njutbar i sin oforcerade 80-talsvärldssamveteetnopop.
Mike Rutherford står plötsligt där med en dubbelgitarr och Genesis bjuder på material från en minst sagt mångfacetterad karriär. Jag imponeras storligen av den eklektiska låtkatalogen, och erkänner att mycket är nyheter för mig. Spöksonaten ”Mama” är i alla fall en av höjdpunkterna.
Den fina ”Tonight, tonight, tonight” blir kvällens första riktiga höjdare, med snygga och enkla oldschoolanimeringar i bakgrunden. Collins bankar på synttrummorna med extra emfas, som för att understryka att Genesis inte alls bara behärskar organisk och jordig progg. Tony Banks drar sig inte heller för att plocka fram de allra plastigaste ljuden när han sitter där omringad av syntar. En stor eloge för det. Varje gång det dyker upp något från ”Invisible Touch” slås jag av hur väl låtarna gör sig live, och hur kul killarna verkar ha när de spelar dem. Titelspåret må vara en ganska fattig sak egentligen, men ikväll framkallar den nästan mild extas framför scenkanten. ”Throwing it all away” är en snygg komposition som gungar på och nästan känns oförskämt njutbar i sin oforcerade 80-talsvärldssamveteetnopop.
Mike Rutherford står plötsligt där med en dubbelgitarr och Genesis bjuder på material från en minst sagt mångfacetterad karriär. Jag imponeras storligen av den eklektiska låtkatalogen, och erkänner att mycket är nyheter för mig. Spöksonaten ”Mama” är i alla fall en av höjdpunkterna.
Som extranummer river de av ”I can’t dance”, en kass låt förvisso, men jag jublar när de struttar in och gör den där fåniga dansen. På skärmen projiceras tre jättefigurer som gör samma danssteg. En crowdpleaser som jag köper utan vidare. Det hade kunnat vara nog där. Genesis hade kunnat gå av scenen efter 2,5 timmar (en aning långt kanske) och känt sig nöjda med att ha serverat något för alla. Lite progg, lite stelbent elektropoprock, lite fina ballader, sköna arkivbilder och ett sjuhelvetes trumsolo - av inte bara en utan två trummisar. Men de avslutar med en låt som jag aldrig har hört tidigare: ”The Carpet Crawlers”. Den är helt fantastisk! Försiktiga gitarrkaskader som landar någonstans mellan Siouxsie & the Banshees ”Forever” och Rhys Chatham och en underskön melodi som Phil Collins sjunger på liv och död, helt utan de spjuvermanér han brukar lägga sig till med. Det är smått knäckande, to be honest. Hemma laddar jag ner den och ser att den är med på ”The Lamb Lies Down On Broadway” (en av världens snyggaste albumtitlar). En ny favoritlåt!
Så inalles: en överhövans trevlig kväll som överträffade mina förväntningar både vad gäller det rent musikaliska och graden av värdighet. Jag vill passa på att rekommendera Missionskyrkans hotell som vi bodde på. Kanonmysigt. Shout outs även till det finska folket som har vett att prata tyst och bete sig civiliserat. Renare stad än Helsingfors har jag väl aldrig sett, och inte en enda mobilblottare stötte vi på under hela resan. På färjan hem badade vi bubbelpool, bastade och såg ”Blood Diamond” på båtbion. Kalaset gick på 4000 pix, och det hade jag ju inte alls råd med egentligen. Men vad fan.
Så inalles: en överhövans trevlig kväll som överträffade mina förväntningar både vad gäller det rent musikaliska och graden av värdighet. Jag vill passa på att rekommendera Missionskyrkans hotell som vi bodde på. Kanonmysigt. Shout outs även till det finska folket som har vett att prata tyst och bete sig civiliserat. Renare stad än Helsingfors har jag väl aldrig sett, och inte en enda mobilblottare stötte vi på under hela resan. På färjan hem badade vi bubbelpool, bastade och såg ”Blood Diamond” på båtbion. Kalaset gick på 4000 pix, och det hade jag ju inte alls råd med egentligen. Men vad fan.
onsdag 13 juni 2007
ITM 003: Intuition told me (part 2)
Imorgon torsdag ger jag ut Intuition told me (part 2). Köp den på Parkteaterns Distro (www.myspace.com/distrolava), eller kontakta mig (intuitiontoldme@hotmail.com) om ni är intresserade av att tjacka ett ex. 20-30 spänn kostar det. Numret innehåller bland annat artiklar om Brian Eno (26 album recenseras!), Burial, ELO, Harold Budd, Stockholm Monsters, Phuture, teckningar av Basse, samt en hel del annat. Min vän Chrille bidrar med en analys av Stallones ”Cobra”, och det är det bästa jag har läst hittills i år.
Det blev nollbudget den här gången, men tack vare att Fredrik Kullman hjälpte mig att klistra ihop det, och att min soon to be wife kopierade upp det blev det riktigt, riktigt fint! Köp eller lev i kulturskymning.
tisdag 5 juni 2007
Genesis, Helsingfors 11 juni
Oh yes, we're going. Vågar man hoppas på "In Too Deep", "Throwing It All Away", "The Brazilian" och "Duchess"? I vilket fall som helst lär det ju bli en väldigt värdig tillställning med välkammad, stillsam publik och perfekt ljud. Inga ord kan illustrera peppnivån, om man säger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)