fredag 17 augusti 2007

When was the last time you got Laid?


De kommer fram till mig och frågar hånleende: “Vad säger du nu när Eno ska producera nya Coldplay”? De får inte den önskade indignerade, besvärade reaktionen, utan: ”det är ju alldeles lysande att han tar sig an ett så mediokert och färglöst band!”.


För så är det: i Coldplay har Eno en helt neutral lerklump som han nu kan forma till en vackert drejad kruka med praktfull utsmyckning. Det blir en av hans största utmaningar hittills, och en som kommer att generera tillräckligt med deg för otaliga projekt i stil med ”Bell Studies For the Clock of the Long Now” – ett väldigt svårsmält konceptalbum om stora urverk.

Annars är Brian Enos höjdpunkt som popproducent James ”Laid”, från 1993 – ett album som borde ha tilltalat miljoner. ”Laid” är den bästa skiva U2 aldrig har gjort. Ta det som ni vill, men för att ha nåt att hämta här så bör man nog ha viss fallenhet för den allra mest episka stadiumrocken. Men sluta inte läsa, ty jag kanske kommer med en och annan insikt på vägen!

Det här är bilden som möter oss på omslaget: sex män i gycklarmundering äter banan framför vad som ser ut som en teaterkuliss. My, oh my – har oddsen någonsin varit mindre fördelaktiga för god musik? James må ha debuterat med en EP på Factory, men de gjorde ärligt talat inte nåt bestående intryck innan de ringde Eno för att få finess på materialet. Om man bortser från exakt allt förutom själva musiken så infriar ”Laid” heliga löften om hymner så storslagna att Jim Kerr framstår som den störste lögnaren av alla. Frågan är om inte inledningsspåret ”Out to Get You” är bäst på skivan. Jag får känslan av att Eno med fast hand har förmanat James att noga tänka efter vad de vill, vad de kan, och vad var och en i bandet ska göra för att uppfylla visionen. Jag förmår inte uttyda att James ville nåt särskilt med sin musik innan de gjorde ”Laid”. Här kliver Tim Booth fram som den fenomenala sångare han är. ”Out to Get You”! Den är så vacker, så perfekt utsnidad; från den tassande, viskande inledningen till den stora, långsamma och svepande bönen om närhet. Vi talar rysningar in i märgen, om något sånt nu är fysiskt möjligt. Redan innan jag hörde den var jag i smyg smått imponerad av pigga singelspåret ”Sometimes”, som följer direkt på det kallsvettiga startnumret. Men sviten med ”One of the Three”, ”Dream Thrum” och ”Say Something” är ännu starkare än singeln. Med fem så otroligt bra låtar som inledning börjar man förstå att ”Laid” faktiskt är en av 90-talets vassaste popskivor. Speciellt med tanke på att den låter precis lika bra idag, något som näppeligen gäller skivor med titlar som ”Parklife”, ”Dog Man Star” eller ”Lazer Guided Melodies”.

En gammal kollega till mig sa en gång att Brian Eno har varit inblandad i allt bra som har gjorts efter 1973, oavsett vad det gäller. Han har en poäng. Säg så här: James var inga stolpskott, de hade verkligen något speciellt – men det krävdes en Eno för att plocka fram det. Jag tycker att det är en uppmuntrande tanke. Här får ni en till: Om Eno lyckas rädda Coldplay, så kan han säkert också bromsa klimatförändringarna, bli kung och president och kanske rädda hela jävla världen.

3 kommentarer:

Tatti sa...

Underbart. Coldplay alltså? Ja jävlar.

Edvard sa...

Coldplay? Varför ska Eno hålla på med dem? Herregud, åldern grumlar omdömet på de flesta. Ska försöka undvika den skivan.
http://popmusik.blogg.se

Joakim sa...

Han och Coldplay har allt att vinna, så varför inte?