onsdag 16 oktober 2013

Park Slope Narcissist

Jag hade inte väntat mig mycket av "Orange is the New Black" (hopplöst käck titel), cementerade mig i uppfattningen om Netflix som en one trick pony ("House of Cards"), inte minst efter den katastrofala rebooten av "Arrested Development". Så det var med lågt ställda förväntningar jag gav abonnemanget en sista chans. Det gav mig så småningom årets finaste tv-upplevelse. Efter att ha käkat hårdkokt i ett helt liv, burit "24" som en pin i hjärtat, till och med roats av testosteronolympiaden "Strike Back" var det oändligt befriande att ta del av en fängelsedramatik som kanske inte helt undviker klichéerna, men väl skruvar till dem några varv.

Jag har läst en del om "Orange is the New Black", mestadels i positiva ordalag, ändå känns serien underskattad och banbrytande. Vi har tre stora falanger i fängelset; en svart, en vit och en latino. I den här miljön får fördomarna och motsättningarna blomma ut. Varje falang har sin företrädare som fastställs genom demokratiska val. Det behövs inga stora uppgörelser för att skildra slitningarna, det görs genom briljant dialog. Scenen där Taystee (Danielle Brooks) och Poussey (Samira Wiley) ska tala vitt är till exempel det i särklass roligaste jag sett i år. Vilka fantastiska skådespelare! Jag har nog aldrig sett så många briljanta, okända namn i ett och samma verk. Det kryllar av formidabla karaktärer, och alla sätter sina figurer med exakt tonträff. Natasha Lyonne som ex-junkien Nicky, till exempel. En ojämförlig replikföring, underbar i sin galghumoristiska älskvärdhet. Taylor Schilling i huvudrollen, rubrikens Park Slope Narcissist, är smått genial som Piper Chapman. Hon rör sig omärkligt mellan prinsessan på ärten, vredesutbrott, sexuell ambivalens och är listig, behövande, beräknande, men med ett stort hjärta och ett starkt patos. Vet inte varför, men jag kom att tänka på Margaret Drabbles romanfigur Rosamund Stacey från "The Millstone". Needy or not är hon ändå sig själv närmast och hon navigerar ensamskutan med ett förtjusande dödsförakt. Vi känner starkt med henne. Laura Prepon som Alex Vause, Chapmans kärlek på insidan, är kanske allra bäst med sin avmätta coolness och svar på allt-persona. Fantastisk är även Jason Biggs som pojkvännen på utsidan. Hans Woody Allen-figur 2.1 är lätt att tycka om, samtidigt som han gärna blir odrägligt självcentrerad och försöker slå mynt av fästmöns fängelsevolta.

Männen har på det stora hela tilldelats mindre tilltalande sidor. Vid sidan av huvudskurken Pornstache har vi Healy, som först framstår som den trygge rekorderlige bland vakterna, men då hans faderlighet får nobben träder en mycket liten människa fram och visar en rätt ful nuna. Överlag brukar jag ha svårt för quirkiness i amerikansk film och tv, men några av karaktärerna, t.ex Pipers brorsa och fångväktaren Luschek, är fullständigt underbart knasiga. Det är rasande skickligt skrivet och spelat, det urartar aldrig. Varmhjärtat, oerhört underhållande, beroendeframkallande. Lite skratt, lite tårar, längtar redan efter säsong två.


Inga kommentarer: