Enno was specific in encountering music. He couldn't deal with strange and dissonant sounds. His mind could only handle harmonic, soft 'kitsch-like' music.
Det där är inte mina ord, och stryk gärna det där om kitsch. Men jag nickar instämmande, inkännande med Enno och ber att få återkomma till hans gärning vid senare tillfälle.
För nu måste vi prata om Laraaji. Kort bara: Laraaji heter egentligen Edward Larry Gordon, född i Philadelphia, skolad pianist, även med en bakgrund som komiker och skådespelare. På 70-talet snöar han in på österländsk mysticism och köper en cittra och spelar på den som vore den ett piano. Brian Eno ser Laraaji spela i en park i New York och tar in honom för den tredje skivan i sin Ambientserie.
Av de fyra utgåvorna är Laraajis "Day Of Radiance" den jag har lyssnat minst på. That is, tills för en tid sen. Nu har jag knappt spelat något annat under två månader. Jag vet inte hur stor roll Eno har spelat under inspelningarna, men vad jag förstår har Laraaji enbart använt sig av cittra och hackbräde, instrument som uppenbarligen lämpar sig perfekt för klang och rymd. Som producent är ju Eno enastående på att dra ut på tonerna, skapa omfång och djup och här serverar Laraaji honom ett smörgåsbord av underskönt, mystiskt plinkande. När jag först köpte den här skivan för många år sen fick jag för mig att den var för begränsad i sin klangvärld, vilket förstås var en oerhört ytlig reaktion. Det var väl samma skepsis som kan känneteckna den som närmar sig ett främmande lands kök. Det var helt enkelt svårt att ställa om efter exempelvis Enos och Budds föregångare i serien, "The Plateaux Of Mirror" - säkert en av mina tio favoritskivor genom tiderna. För Laraaji ger oss onekligen något helt annat, det är verkligen som att ge sig iväg ut på en okänd fors, där starka strömmar leder oss in i världen som är "Day Of Radiance". Det är bara att låta sig svepas med, förtrollas, hypnotiseras.
Den första sviten spår är "The Dance #1-3", egentligen ganska snabba och intensiva, rytmiska, men också oerhört njutbara. Jag kommer att tänka på Bachs cembalokonserter, som jag har börjat köra mycket i bilen på sistone. Det finns något underbart elektroniskt både hos cembalon och cittran, a precursor of sorts. Särskilt "The Dance #3" fastnar efter några lyssningar, med en fantastisk melodi, som tycks uppstå ur instrumentens kvardröjande eko. Det är lika out there som valfri Edgar Froese-improvisation anno 1974. Speciellt i hörlurar häpnar jag över hur ett hackbräde kan låta så tidlöst, närmast futuristiskt. Allra bäst är dock de två avslutande spåren, "Meditation #1" och "Meditation #2". Well, titlarna ger en ganska bra bild av hur det låter och det kanske är lätt att göra sig lustig över gökar som mediterar och har sig, men ärligt talat...skulle vi inte må ganska bra av det? Egentligen är det väl det den bästa musiken får oss att göra? Söka oss mot ett högre medvetande, uppleva någon form av översinnlighet. Vi stackars ateister får ju hålla till godo med konsten för de här förhöjda upplevelserna. Det må låta fånigt, men jag känner djup tacksamhet gentemot Laraaji för den här skivan. Ibland tycker jag mig gå i cirklar och bara söka det välbekanta och upprepningar av det för att nå tillstånd av bliss. Att i det läget hitta in till kärnan av något rakt igenom originellt och unikt är, vill jag inbilla mig, lika med andlig katarsis.
Love always, Laraaji.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar