fredag 18 november 2011

The Cure Reflections


Det kanske blir en längre text framöver, men jag ville bara säga det här...

Det går inte riktigt att beskriva. Royal Albert Hall den 16 november, The Cure har precis spelat igenom sina två första album och det är dags för "Faith". Simon Gallup drar igång musikhistoriens tyngsta basintro i "The Holy Hour" - redan det är nog för att man ska bryta ihop - men så kommer Lol Tolhurst in. Det var så overkligt att läsa att Lol hade spelat med The Cure igen, under sommarens Reflectionsspelning i Sydney. Ett 20 år gammalt öppet sår som plötsligt började läka. Det gick knappt att tro. Så smärtsamt det har varit. Barndomsvännen, originalmedlemmen som gick bort sig i spritångor och droger. Allt det fula, med rättstvister mot Robert som ett tinnitustjut i våra hjärtan. Men Robert har aldrig hyst agg, säger han. Aldrig mot Lol, bara mot andra i hans närhet som har drivit på. Så man blir ju så glad av gesten. Lol får vara med under Faithsetet! Men ändå tänker man kanske innerst inne att det ska vara ett plufsigt vrak som tas till nåder av snälla Robert, artigt applåderas av snälla, välvilliga fans. Men när Gallup inleder en truly Holy Hour tar det bara några sekunder innan vi ser Lol. På håll ser han exakt likadan ut som förr. Smala axlar, ingen plufsighet och han kommer in som andre slagman och lägger perfekta, hjärtskärande cymbalslag och rör sig dessutom snyggt. Det är där jag verkligen förstår vidden av det vi ser.

Jag ser The Cure för femte gången. Varje gång innan har jag varit missnöjd med låtvalen, men det finns förstås inget utrymme för det ikväll. Allt är verkligen helt fantastiskt, Robert Smith är på strålande humör och bandet spelar bortom all sans, totalt fokuserat, men det är under Faith som de höjer sig till den nivån de ska befinna sig på, alltså högst upp av alla, onåbara, för alltid bäst. Aldrig har jag hört The Cure låta bättre, inte ens på bootlegs from back then (jag har hört en och annan, tro mig). Den svåraste frågan för alla Cure-fans har alltid varit vilken låt som egentligen är bäst, "All Cats Are Grey" eller "The Funeral Party". De följer ju efter varandra, som bekant. Det jag kan säga är att Robert Smith aldrig har lagt känsligare sång än på "All Cats Are Grey", just denna kväll den 16 november. Det går att ta på stoltheten han känner över att få sjunga den här sången inför alla som älskar honom. I ett mjukt tonläge vaggar han den i hamn, och något vackrare kommer jag aldrig att få se live, eftersom jag efter det här aldrig mer kommer att gå på konsert, annat än som förströelse.

Inga kommentarer: