Acid Trax

Det här jag skriver nu är helt sant och nästan otäckt. I förrgår lyssnade jag på "Acid Tracks" för första gången på ganska länge, och kom på att jag skulle lägga upp min gamla text om den, först publicerad i mitt fanzine Intuition Told Me (part 2). Jag hittade inte texten på datorn, så jag satte mig igår för att transkribera den (och strök några även avsnitt i processen). Därefter åkte jag in till Kalmar och kollade runt på lumpbodarna efter gamla skivor. Det första jag ser, i den första butiken, är en tolva från Chicago Trax - Phutures "We Are The Future"! Längst fram i backen! Hur ofta hittar man Phuturetolvor för en tia? Hur ofta gör man det i friggin' Kalmar!? Och på samma dag man sitter och skriver om just Phuture och acid (vilket man inte heller gör varje dag)! Scary stuff. Här nedan följer texten, skriven någon gång 2006-7, en fin övergång från housekungarna i Depeche Mode, right?


Det bästa skivköp jag någonsin har gjort var förmodligen när jag hittade dubbelplattan "We Call It Hallucinates" för tio spänn i Ginza någon gång i början av 90-talet. Utan att vara expert på ämnet tror jag inte att man kan hitta en bättre acidsamling. 2005 släppte engelska Soul Jazz Records "Can You Jack - Chicago Acid and Experimental House 1985-95", även det en exemplarisk skiva, trots att de bästa spåren repriseras från "We Call It Hallucinates", och trots att acidsnobbarna kallar den "historielös" vad gäller urvalet. Men eftersom "WCIH" idag går för höga summor på ebay är det kanske klokt att satsa på rejält paketerade "Can You Jack". Då får man även ta del av Tim Lawrences fantastiska historieskrivning om acidmusiken i 80-talets Chicago och Detroit. En allt annat än linjär och bekvämt ryggdunkande genomgång över en rad dj:s och hustlers som råkade skapa musikhistoria genom att trycka på lite knappar på en utdömd trummaskin.

Det finns ett stycke musik, inkluderat på båda de här skivorna, 12:20 minuter långt: "Acid Tracks" (eller "Acid Trax", på vissa utgåvor). Det är den bästa acidlåt jag har hört, och det är alltid den jag återvänder till, mer än 15 år efter att jag knäcktes av den första gången. 10 av 10, räcker det ens till här? "Acid Tracks" av Phuture är acidmusikens "Music For Airports".

Jag älskar historien om låtens tillkomst. I korta drag: Chicago, 1985. Earl "Spanky" Smith och hans 16-årige vän DJ Pierre hänger på klubben Music Box och tjusas av musiken som spelas där. Hos en vän förtrollas de av en maskin som heter Roland TB-303, och dess förmåga att synkronisera bas och trummönster. Spanky letar länge och hittar till slut en egen 303:a i en second hand-butik. Han tar hem maskinen och börjar trycka på knappar han inte förstår, tillsammans med kompisen Herb Jackson. Efter ett tag får han fram ett konstigt ljud och ber Pierre komma över. DJ Pierre: "Spanky had a drum beat going and the 303 was making all these crazy sounds. It sounded interesting. Then I started to twiddle some knobs and the sounds became even weirder."

De hade tryckt på en knapp som skulle låta som en basgitarr, men snarare framstod som en kass imitation, så de lekte med frekvenserna och fick till slut fram något som skulle kunna funka på dansgolvet. Så de tog med en kassett till Music Box, där DJ:n Ron Hardy spelade låten samma kväll. Efter tre veckor gick den under namnet "Ron Hardy's Acid Track". Spanky, Pierre och Jackson tog sig mod och frågade Marshall Jefferson, redan smått legendarisk, om han hade lust att producera låten. Han vred lite på 303:an, de vred lite på 303:an, men Jeffersons egentliga input var att han drog ner tempot från 126 bpm till 120 bpm. Som Pierre uttryckte det: "New York has to get it!" De släppte sitt lilla (stora) mästerverk under namnet Phuture - därför att de faktiskt hade gjort något som lät som framtiden.

"We Call It Hallucinates" åkte fram för några veckor sen när jag hade två goda vänner över på middag. Med acidplattan som utgångspunkt bjöd en av dem på en grundlig genomgång från allt som befann sig mellan 101 0ch 909, och illustrerade med exempel från skivan. Ett ord som dök upp var "renhet". Är det nåt som karakteriserar acid så är det just den musikaliska renheten. Musiken är ofta bara ett skelett, den saknar till och med det skyddsfodral som brukar följa med även den mest minimala technon. De flesta med åtminstone ett ytligt intresse för acid håller säkert "Acid Tracks" som en av genrens höjdpunkter. Den illustrerar, om inte annat, det där med renheten dragen till sin spets. Trumman dunkar, vi hör en visselpipa och ovanpå det maler de där små ljuden som kom att definiera acid mot 80-talets slut. Det är verkligen inte avancerat, men det bor en värld i det här stycket som man inte ens behöver ta till nåt hallucinogent för att hitta fram till.