The Lure of Failure

Det finns egentligen bara en sak jag ångrar med ITM#1: den stora upplagan. Jag tryckte upp 1000 ex till hutlöst pris. "Det säljer du lätt", sa formgivare Claudio. En aning naivt att lyssna på ett så dåligt råd, men det är ändå fint med stora satsningar i liten skala - som misslyckas. När jag flyttade från Stockholm 2010 fick jag slänga ungefär halva upplagan. Synd på så fin skog.

Nummer två blev en betydligt mer nedtonad affär, hoprafsad ute hos Kullman på en eftermiddag.

Därefter tänkte jag inte göra fler, men två up and coming formgivare kontaktade mig för att de gillade namnet på bloggen/zinet och så gjorde vi ITM#3, tog in fyra suveräna fotografer, tryckte upp en vacker affisch och ordnade med rejäl releasefest på Söder. Minns att jag hörde en tjej säga "vi är på fest för nån flashig tidning" i telefon, och att Lasse Winnerbäck satt och läste med skeptisk uppsyn (kanske min sågning av Freestyles sista album).

Sen stack jag in b-sidesamlingen "You And Me And The Continuum", mest för att jag hade en så fantastiskt vacker omslagsbild. Jag borde ha lagt mer vikt vid texterna. ITM#3 sålde nog i 100 ex, men max 30 köpte "Continuum". Det var läge att lägga ner fanzineverksamheten. Ändå ville jag göra ITM#4, och ursprungsplanen var att halva numret skulle avhandla Durutti Column, andra hälften Cluster. Det blev aldrig särskilt bra.

Jag blev kontaktad av Throw Me Away och fick skriva precis hur långt jag ville om Coil, och det var förstås roligare och intressantare.

Oerhört många gånger har jag varit nära att lägga ner Intuition Told Me, men det har hela tiden dykt upp texter som måste skrivas. Nu är det dock snart slut. Besöksstatistiken har stadigt dalat, fritiden har krympt, min frilanssituation kräver oupphörligen leverans av jobb. Så det går faktiskt inte längre att skriva 25 000 tecken om Depeche Mode bara för att det är kul. Därför ger jag bloggen fram till jul, sen är det slut. Med Slowdivejocke inräknat innebär det sju års svajiga texter, en del bra, andra flagranta brott mot takt och besinning - men förhoppningsvis med en kärna av sanning. Vi kanske ses i andra sammanhang (TMA, exempelvis).

Och just det, mitt egentliga ärende idag var ju Intuition Told Me #4. Den blev verklighet, men inte enligt ursprungsplanen. 64 sidor text, som ni kanske har läst, men förmodligen glömt. Jag har klippt och klistrat i Word, häftat med häftpistol och hittills fått ihop tre exemplar. Det blir fler. Hur många bestämmer ni, men max 50 stycken. Maila mig på gamla adressen (bloggens namn + hotmail, eller min vanliga Joy Division-relaterade epost.) Vi får väl göra upp om ett symboliskt pris.

The Cure Reflections

Det kanske blir en längre text framöver, men jag ville bara säga det här...

Det går inte riktigt att beskriva. Royal Albert Hall den 16 november, The Cure har precis spelat igenom sina två första album och det är dags för "Faith". Simon Gallup drar igång musikhistoriens tyngsta basintro i "The Holy Hour" - redan det är nog för att man ska bryta ihop - men så kommer Lol Tolhurst in. Det var så overkligt att läsa att Lol hade spelat med The Cure igen, under sommarens Reflectionsspelning i Sydney. Ett 20 år gammalt öppet sår som plötsligt började läka. Det gick knappt att tro. Så smärtsamt det har varit. Barndomsvännen, originalmedlemmen som gick bort sig i spritångor och droger. Allt det fula, med rättstvister mot Robert som ett tinnitustjut i våra hjärtan. Men Robert har aldrig hyst agg, säger han. Aldrig mot Lol, bara mot andra i hans närhet som har drivit på. Så man blir ju så glad av gesten. Lol får vara med under Faithsetet! Men ändå tänker man kanske innerst inne att det ska vara ett plufsigt vrak som tas till nåder av snälla Robert, artigt applåderas av snälla, välvilliga fans. Men när Gallup inleder en truly Holy Hour tar det bara några sekunder innan vi ser Lol. På håll ser han exakt likadan ut som förr. Smala axlar, ingen plufsighet och han kommer in som andre slagman och lägger perfekta, hjärtskärande cymbalslag och rör sig dessutom snyggt. Det är där jag verkligen förstår vidden av det vi ser.

Jag ser The Cure för femte gången. Varje gång innan har jag varit missnöjd med låtvalen, men det finns förstås inget utrymme för det ikväll. Allt är verkligen helt fantastiskt, Robert Smith är på strålande humör och bandet spelar bortom all sans, totalt fokuserat, men det är under Faith som de höjer sig till den nivån de ska befinna sig på, alltså högst upp av alla, onåbara, för alltid bäst. Aldrig har jag hört The Cure låta bättre, inte ens på bootlegs from back then (jag har hört en och annan, tro mig). Den svåraste frågan för alla Cure-fans har alltid varit vilken låt som egentligen är bäst, "All Cats Are Grey" eller "The Funeral Party". De följer ju efter varandra, som bekant. Det jag kan säga är att Robert Smith aldrig har lagt känsligare sång än på "All Cats Are Grey", just denna kväll den 16 november. Det går att ta på stoltheten han känner över att få sjunga den här sången inför alla som älskar honom. I ett mjukt tonläge vaggar han den i hamn, och något vackrare kommer jag aldrig att få se live, eftersom jag efter det här aldrig mer kommer att gå på konsert, annat än som förströelse.

Acid Trax

Det här jag skriver nu är helt sant och nästan otäckt. I förrgår lyssnade jag på "Acid Tracks" för första gången på ganska länge, och kom på att jag skulle lägga upp min gamla text om den, först publicerad i mitt fanzine Intuition Told Me (part 2). Jag hittade inte texten på datorn, så jag satte mig igår för att transkribera den (och strök några även avsnitt i processen). Därefter åkte jag in till Kalmar och kollade runt på lumpbodarna efter gamla skivor. Det första jag ser, i den första butiken, är en tolva från Chicago Trax - Phutures "We Are The Future"! Längst fram i backen! Hur ofta hittar man Phuturetolvor för en tia? Hur ofta gör man det i friggin' Kalmar!? Och på samma dag man sitter och skriver om just Phuture och acid (vilket man inte heller gör varje dag)! Scary stuff. Här nedan följer texten, skriven någon gång 2006-7, en fin övergång från housekungarna i Depeche Mode, right?


Det bästa skivköp jag någonsin har gjort var förmodligen när jag hittade dubbelplattan "We Call It Hallucinates" för tio spänn i Ginza någon gång i början av 90-talet. Utan att vara expert på ämnet tror jag inte att man kan hitta en bättre acidsamling. 2005 släppte engelska Soul Jazz Records "Can You Jack - Chicago Acid and Experimental House 1985-95", även det en exemplarisk skiva, trots att de bästa spåren repriseras från "We Call It Hallucinates", och trots att acidsnobbarna kallar den "historielös" vad gäller urvalet. Men eftersom "WCIH" idag går för höga summor på ebay är det kanske klokt att satsa på rejält paketerade "Can You Jack". Då får man även ta del av Tim Lawrences fantastiska historieskrivning om acidmusiken i 80-talets Chicago och Detroit. En allt annat än linjär och bekvämt ryggdunkande genomgång över en rad dj:s och hustlers som råkade skapa musikhistoria genom att trycka på lite knappar på en utdömd trummaskin.

Det finns ett stycke musik, inkluderat på båda de här skivorna, 12:20 minuter långt: "Acid Tracks" (eller "Acid Trax", på vissa utgåvor). Det är den bästa acidlåt jag har hört, och det är alltid den jag återvänder till, mer än 15 år efter att jag knäcktes av den första gången. 10 av 10, räcker det ens till här? "Acid Tracks" av Phuture är acidmusikens "Music For Airports".

Jag älskar historien om låtens tillkomst. I korta drag: Chicago, 1985. Earl "Spanky" Smith och hans 16-årige vän DJ Pierre hänger på klubben Music Box och tjusas av musiken som spelas där. Hos en vän förtrollas de av en maskin som heter Roland TB-303, och dess förmåga att synkronisera bas och trummönster. Spanky letar länge och hittar till slut en egen 303:a i en second hand-butik. Han tar hem maskinen och börjar trycka på knappar han inte förstår, tillsammans med kompisen Herb Jackson. Efter ett tag får han fram ett konstigt ljud och ber Pierre komma över. DJ Pierre: "Spanky had a drum beat going and the 303 was making all these crazy sounds. It sounded interesting. Then I started to twiddle some knobs and the sounds became even weirder."

De hade tryckt på en knapp som skulle låta som en basgitarr, men snarare framstod som en kass imitation, så de lekte med frekvenserna och fick till slut fram något som skulle kunna funka på dansgolvet. Så de tog med en kassett till Music Box, där DJ:n Ron Hardy spelade låten samma kväll. Efter tre veckor gick den under namnet "Ron Hardy's Acid Track". Spanky, Pierre och Jackson tog sig mod och frågade Marshall Jefferson, redan smått legendarisk, om han hade lust att producera låten. Han vred lite på 303:an, de vred lite på 303:an, men Jeffersons egentliga input var att han drog ner tempot från 126 bpm till 120 bpm. Som Pierre uttryckte det: "New York has to get it!" De släppte sitt lilla (stora) mästerverk under namnet Phuture - därför att de faktiskt hade gjort något som lät som framtiden.

"We Call It Hallucinates" åkte fram för några veckor sen när jag hade två goda vänner över på middag. Med acidplattan som utgångspunkt bjöd en av dem på en grundlig genomgång från allt som befann sig mellan 101 0ch 909, och illustrerade med exempel från skivan. Ett ord som dök upp var "renhet". Är det nåt som karakteriserar acid så är det just den musikaliska renheten. Musiken är ofta bara ett skelett, den saknar till och med det skyddsfodral som brukar följa med även den mest minimala technon. De flesta med åtminstone ett ytligt intresse för acid håller säkert "Acid Tracks" som en av genrens höjdpunkter. Den illustrerar, om inte annat, det där med renheten dragen till sin spets. Trumman dunkar, vi hör en visselpipa och ovanpå det maler de där små ljuden som kom att definiera acid mot 80-talets slut. Det är verkligen inte avancerat, men det bor en värld i det här stycket som man inte ens behöver ta till nåt hallucinogent för att hitta fram till.