Coil: Summer Solstice (1998)

Man sa åt mig att jag tog det där med musik på alldeles för stort allvar, alldeles för personligt. De hade rätt. Många gånger hade det varit lättare att lyssna som förströelse, att vaggas av ett bakgrundssorl, eller att vara alla till lags i en bekväm och fullständigt meningslös objektivitetsbubbla. Och jag har försökt; på 90-talet tvingade jag mig själv till eklekticism och breddade skivsamlingen och i viss mån min smak, men här står jag nu idag och vill inget annat än att sno på mig en korsett och dra åt så att all dallrig garderingsmusik skjuts iväg och efterlämnar blott min själ och det som verkligen, verkligen - på allvar - betyder något.

Med Coil på min sida hade jag aldrig behövt känna någon osäkerhet. Jag har alltmer valt att se att mitt lyssnande som ett krig, för det är så det har varit. Min första krigshandling var att omfamna och älska Pet Shop Boys och vara helt oförstående när jag i takt med deras växande framgångar allt oftare förväntades stå till svars: "Är de verkligen bögar? Är du själv stjärtgosse?" Om något spädde jag hellre på än att gå i förväntad försvarsställning, men när någon en dag yttrade ett "de spelar ju inte ens riktiga instrument" stod jag försvarslös. Än idag är det ju så att de mest oförblommerade dumheterna är de svåraste att bemöta. Att vara ett med det man lyssnar på för med sig nackdelar som ett tvångsmässigt behov att försvara även snedstegen. Lite av det där tappade jag genom att omfamna lite för många kritikerfavoriter under 90-talet och vara lite för svajig i försvaret av mina rötter.

När jag för några veckor sen var nere i Malmö och såg en fantastisk spelning med en nyuppväckt variant av Neu! samtalade jag med en gammal vän som sa att han förknippade mig med Polygon Windows "Surfing On Sine Waves". I det långa loppet må det vara betydelselöst, men jag blev uppriktigt glad över det mentala samröret med något så fint. Vad nu allt det här rör Coil är svårt att svara på, men bland alla angrepp om att man är för trångsynt, för eklektisk, för tillgjord, för provinsiell, för bred, för vit, för ombytlig eller för tråkig i sin smak, så glöder deras namn i eldskrift intill ett I really don't give a fuck anymore. Jag har mitt Coil och då kan folk få relativisera, privilegieproblematisera, avkontextifiera bäst fan de vill. Det finns ett before and after Coil, och det som kommer efter är i det här sammanhanget det enda som betyder något.

Det här är menat som det tredje inlägget i mina single files, texter om sjutummare ur min samling. Tre av de allra finaste ingår i Coils årstidscykel, inspelningar som refereras till som Equinoxes and Solstices, och även finns på samlingsutgåvan "Moon's Milk (In Four Phases)". "Autumn Equinox" har jag bara på cd-singel - sjuan ligger på cirka 150 dollar på ebay, så jag avvaktar lite. Idag handlar det om "Summer Solstice" som gavs ut i 1300 + 50 ex 1998. Jag talar ofta om Coil i termer som "typiskt/atypiskt för Coil", vilket i sig är en oxymoron då de ständigt rör sig över så skiftande fält. A-sidans "Bee Stings" inleds av en kvidande leksakssynth och en mörkt viskande Jhonn Balance (Geff), Poet Laureate för en generation dystra queers, samt andra som ville...mer. Cirka 1:50 in börjar ett långsamt pre-Basic Channel-beat bubbla, och det påminner mig om den österrikiske innovatören Monoton och hans lilla mästerverk "Ein Wort" från 1980. Samtidigt blir det en väldigt märklig kombination av ett Coil på sitt mest inåtvända humör och den här dova, men lockande dubfonden - kanske deras version av det som kvällstidningarna kallar "sommar". B-sidan "Summer Substructures" är antitesen till sommarhit, snarare en högtidlig, svåruthärdlig, men vacker dödsmässa.

När jag tidigare i år intervjuade Coils Peter Christopherson berättade han om Equinoxes/Solstices-sviten:

De var de första inspelningarna Coil gjorde efter att ha flyttat till ett stort, fallfärdigt, viktorianskt stengods på Englands västkust, med utsikt över havet. Från vår studio, intill sovrummet, såg man rätt ut över fem mils kustlinje söderut. Från Geffs sovrum hade man utsikt mot väst. Man såg alltid stormarna närma sig därifrån. Vi gick ofta runt bland klipporna, ibland med våra hundar. Vädret var väldigt skiftande och märkligt och en gång såg vi en vit regnbåge (kanske var det frusen dimma) ovanför oss. Inspelningarna var avsedda som fyra satser som skildrade årstidsväxlingarna.

Det känns nästan som en klyschigt perfekt inramning till musiken, även om den inte bär vädrets episka signum. Jag ser snarare "Summer Solstice" som en transparent glaskula där man har fångat oväder och blixtar; inlåsta och kontrollerade, men totalt oförutsägbara i sitt agerande.