When The Glenn Closes In

Jag har bekanta som alltid vägrade hyra filmen om Glenn Close var med. Hon har nog alltid skrämt pojkar och män, av olika anledningar. Vi minns för evigt hennes kaninkokande psykopat i sexualthrillerns moder "Farlig förbindelse". Själv förstod jag aldrig hur Michael Douglas kunde bedra sin pralinsöta hustru (Anne Archer) med Close, men Hollywoods rollbesättare hade här funnit sin favorithäxa några år framöver. En over the top-roll som ärkeskurk i en Disneyfranchise brukar betyda att man är slut som seriös skådespelare, och sagan hade mycket väl kunnat vara all för Close när hon blev Cruella De Vil. Men begåvat folk förstod hur man skulle presentera bitchen på ett nytt sätt, utan parodiska övertoner; ett knivskarpt juristintellekt, en benhård vilja, en blick av is, och någonstans bland allt intrigerande - ett måhända vingligt och förvirrat, men ändå brinnande rättspatos: man gav oss Glenn Close i sitt livs roll som Patty Hewes.

"Damages" är rent snuskigt bra, en fruktansvärt välskriven advokatserie, mil från Stephen Bochco-mallen. Jag kom in mitt i andra säsongen genom mitt jobb som översättare och fastnade nästan direkt. Ju mer man närmade sig seriens upplösning, där den obligatoriska framåtblicken äntligen ska redas ut, desto kallsvettigare blev det framför tangentbordet. Det var inte bara suveränt skrivet och regisserat; man hade ett skådespelarstall som utklassade det mesta. Främst då förstås Close, som spelar med en så kuslig precision att man i flera korta sammanfattningar av serien beskriver henne som "den onda Patty Hewes". Man drar helt enkelt likhetstecken mellan "ond" och "hänsynslös". Ska jag även dra till med nåt om mäns rädsla för den här typen av kvinnor? Dra era egna slutsatser, men ändamålen helgar medlen, och storbolagskapitalismen maler ner motstånd av lägre kaliber än Patty Hewes. Sen tycker jag förstås att den här typen av karriärsmänniskor är djupt tragiska i verkligheten, med sina liv som kretsar kring pengar, makt och ständiga möten för att fylla det där tomrummet en del av oss kallar själ.

Nu jobbar jag med tredje säsongen av serien och här kämpar Hewes mot finansmannen Louis Tobin (Len Cariou) som med ett så kallat Ponzi-bedrägeri har lurat pengar av en stor mängd småsparare. Det låter som ett fattigt upplägg i en tid när serier helst bör inledas med stora explosioner, mord eller flygkrascher. Här drar man istället ut på replikerna (som i sig är korta och enkla). Lyssnar man noga hör man ofta en klocka som tickar i bakgrunden (Tobins väggur låter väldigt mycket!), kanske några skor som knarrar obekvämt, någon som andas ojämnt, istället för fläskig musik som berättar för oss vad vi ska känna. Jag älskar såna detaljer.

Intensiteten är till en början lägre än i förra säsongen, men har man bara en gnutta förkunskap om "Damages" vet man att här kommer det att nystas upp konspirationer och folk kommer att bli förrådda och tvingas in i handlingar mot sin vilja (eller?). Man har fått ihop en lika briljant ensemble även den här gången. I säsong två gjorde William Hurt sin sävligt underbara paradroll till ett konstverk; nu är det Campbell Scott som axlar manteln med ett exakt avlyssnat porträtt av Tobins okarismatiske son Joe. Jag har egentligen aldrig gillat Scott som skådespelare, men här passar hans absurt nedtonade, offbeat-acting perfekt. Man förstår ganska snart att Joe Tobin rymmer mer än den oskyldiga gråa mus han visar upp för världen.

Tate Donovan är förstås med som Hewes kollega Tom Shayes, som jag alltid läser som en varm, empatisk person (det kryllar inte av dem i den här serien). Jag vet inte, det kanske är Donovans genomsympatiska insats som förvillar. Vi Tom Shayes-fans får det i alla fall tufft, för hur ska man annars lyckas trolla bort framåtblicken, med hans... Inga spoilers nu, men ni fattar galoppen rätt omgående. Ellen Parsons (Rose Byrne) har den här säsongen lämnat Hewes & Associates för åklagarmyndigheten där hon jobbar för Curtis Gates (som spelas av sedvanligt bländande Ben Shenkman, som vi framförallt minns från AIDS-dramat "Angels In America"). Ellen är fortfarande tittarens lättaste identifikationsobjekt, en till synes helt vanlig, begåvad tjej, som inte riktigt förmår hålla avståndet till Patty Hewes. Och helt vanlig kan hon knappast vara, då hon lyckas simma i de här vattnen av pirayor och ständigt klara sig helskinnad.

Annars är det roligaste nytillskottet i rollistan Martin Short som den sluge Leonard Winstone, mr Tobins advokat. Det här är casting från himlen; det är rätt och slätt genialiskt att ta in en bortglömd, småväxt 80-talskomiker med stor näsa som Hewes kanske främsta kombattant. Jag älskade Short, inte minst för rollen i Joe Dantes svårt underskattade "Innerspace", men jag måste erkänna att jag hade glömt bort honom. Här gör han, i mina ögon, en comeback som inte bara är skojig så där i marginalen, utan rent helvetiskt imponerande. Ansiktet har fått fåror och förmedlar nästan omärkligt små, små återhållna känslor. Hans karaktär tycks ha fastnat i en Tom Hagen-tillvaro som familjeadvokat, där Tobins har blivit hans verkliga familj. Det finns en förkrossande lysande scen i fjärde avsnittet där Winstone ska följa något fruktansvärt han själv har iscensatt (jag försöker verkligen seriöst att inte avslöja något av vikt) och hamnar framför ett skyltfönster med TV-apparater. Precis, precis innan det hemska ska ske ser vi hans ansikte blåsas upp som en ballong, förmodligen av en annalkande spya. Det är en briljant passning till hans gummiansiktehumor från 80-talet, samtidigt som vi rent fysiskt känner hans smärta och äckel inför sig själv. På tal om 80-tal, komik och ansikten; i rollen som mrs Tobin ser vi Lily Tomlin, som ser helt sjuk ut. Jag svär, ni kommer inte att känna igen henne. Är det den galna frisyren eller är det kemisk peeling, eller både och plus lite till? Hon gör sin Marilyn galant, hur som helst.

Jag får sluta här. Själv har jag inte sett hela serien än, utan jag tänker göra det i den takt det tar att översätta den. Det är oerhört spännande.