Den 27 juli står Skinny Puppy på en svensk scen, och jag måste nog sätta mig ner för att till fullo ta in vidden av det. Jag hade tänkt se dem 1992, men de ställde in. Kanske hade jag ändå inte vågat. Förra året var jag ytterst nära att åka till Staterna för att se dem. Jag vet inte, det kändes bara väldigt viktigt. Men i slutändan var det viktigare att vara hemma med min dotter.
Den här gången ska det dock bli av. Skinny Puppys comeback har kanske inte varit perfekt, rent musikaliskt. På "The Greater Wrong Of The Right" och "Mythmaker" har man övergivit det där med nyanser och subtila skikt av känslig ljudkonst/terror och istället satsat på rak, ilsken politisk industrirock. Jag kan ändå inte säga att det är dåligt. Jag gillar det faktiskt, även om man alltmer närmar sig popcornglufsande Saw-tittare. Skinny Puppy kan aldrig bli dåliga, allt de rör vid rymmer alltid något uns av magi.
Inför sitt kommande album ska man enligt uppgift endast ha använt sig av utrustning från Remission-perioden - ett angreppssätt som skulle kunna skällas för bakåtsträvande, men som jag jublar över inombords. De kan inte rimligen avkrävas nyskapande skivor idag, då är det förstås helt rätt tänkt att påtvinga sig tekniska begränsningar för att få ihop något riktigt givande. Tänk bara på Jarre; när han nyligen spelade igenom sin "Oxygene" på vintagesynthar framstod han som sant modern; en ultracool, tidlös ljudkonstnär. När han kommer med hela sin arsenal är han bara en barnkalasclown i neonrosa långrock.
Idag finns det egentligen bara tre artister jag fortfarande drömmer om att få se live; Paddy McAloon, The Blue Nile och Skinny Puppy. Därför var gårdagens nyhet ganska oerhörd för mig. Jag tog med mig dottern till stereon och spelade tolvtumsversionen av "Worlock" och vi log ikapp, samtidigt som jag återigen slogs av hur mycket den påminner om Arvo Pärts "Cantus In Memoriam Benjamin Britten". Jag lämnar er med förhoppningar om en klassisk spelning, samt länkar till mina två kanske bästa texter:
Andreas Tilliander om Skinny Puppy
Last Rights
2 kommentarer:
Vad glad jag blev när jag gick in på Intuition i går och såg det här. Jag har väntat på att få se Skinny Puppy ända sedan jag som 14-åring kom hem från skivaffären med Spasmolytic-tolvan våren 1991.
Ja, fantastiskt. Jag har kollat turnéplanen på deras hemsida sen i höstas, och så plötsligt från ingenstans får man de här nyheterna. Oerhörd pepp.
Trist dock att jag först i söndags fick höra att Autechre lirade i Göteborg så sent som söndagen innan! Varför hade jag ingen aning om det? Det är väl för att man glömmer bort att Göteborg ens finns, antar jag. Synd, de är tydligen bättre på riktig techno där, as opposed to Stockholms oroliga vurm för modetidningshouse.
Skicka en kommentar