Four-Calendar Café

Cocteau Twins "Evangeline" hamnade lite olyckligt direkt efter Naked Souls mästerverk "Sleep" på den där VHS-kassetten med indievideor från 90-talet. 1993 kändes det spontant som om det var lite för sent för en trio 80-talsmystiker att göra bestående avtryck, och ovan berörda VHS-kontext förstärkte bara det man anade. Från de tjeckiska gitarrmattorna och videons billiga, men prydligt korrekta indieestetik (brunett med blommig klänning lägger rosor i en flod) var steget långt till den för Cocteau Twins ovanligt jordnära och nästan tjejmiddagsvuxna klangen som skymde de första sekunderna av "Evangeline". Det var ett steg man helt enkelt undvek att ta just då.

Nästa Cocteau Twins-singel, "Bluebeard", fick dock genast mitt bifall. Det var bandets hittills poppigaste stund och den antydde att albumet "Four-Calendar Café" var ett steg bort från de dunklaste av dimmor, i riktning mot en sorts vuxen John Blund-pop, med de allvarligaste av intentioner. Min bror hittade plattan på Experts skivrea, och från den stunden blev det snabbt den skiva jag lyssnade oftast på under en period.

Det första intrycket var att inledande "Know Who You Are At Every Age" var helt gigantisk, enorm - kvar fanns den täta atmosfären från 80-talsproduktionerna, men här förädlad till något klarare, för att inte säga direkt självlysande. Det andra intrycket var att jag grovt hade missbedömt "Evangeline". Idag rankar jag den som en av mina absoluta favoritlåtar. Den torra, smått resignerade inledningen må ha fungerat som bromskloss efter ett tjeckiskt shoegazestim, men sitter man kvar en minut hör man knoppar brista (förlåt, det är ju vår). Det är så fint. Ingen har någonsin begripit vad Elizabeth Frazer sjunger, men visst måste det ha med kärlek att göra. Hon må vara en ikon, men hon är alltjämt underskattad. Alla som lyckas vara så undanglidande och förtrollande måste vara underskattade. Jag älskar hennes svävande bildspråk.

Drömpop kanske är en bra genrebeteckning. Termen har nog applicerats på Cocteau Twins-efterföljare som Sigur Rós, men ingen skiva förkroppsligar begreppet tydligare än "Four-Calendar Café", från den svävande euforin i "Bluebeard" till en fjäderlätt, karibisk vaggvisa som "My Truth", eller vuxengazeballaden "Theft And Wandering Around Lost". Eller den försiktiga urladdningen i "Pur", ett för mig klassiskt avslutningsspår som ger garanterad gåshud. I allt anas drömmens skenbara logik.

Jag älskar Cocteau Twins-skivor som "Treasure" och "Victorialand", men "Four Calendar Café" är 80-talsimman kondenserad till kristallklara vattendroppar. Man kunde ana att de var på väg mot den här destillerade drömpopen redan på föregångaren "Heaven Or Las Vegas" - även det en lysande skiva - men inte lika tydligt utförd. Pratar ni med riktigt luttrade Twinsrävar kommer de förmodligen att fnysa åt "Four-Calendar Café", avfärda den som lättviktig och överproducerad. Visst, produktionen är besynnerlig - ovanligt mekanisk, som ett möte mellan omslagets hårdplast, muttrar och skruvar. De smekande tonerna ligger inte inbäddade i fluff eller dis, och det finns tack och lov inga spår av dåtidens trip hop i botten. Kanske var det bara Robin Guthries idé om hur man bäst ringade in en gitarrpedal 1993. Helt säkert är att ingen delade hans vision, vilket gör det till en skiva utanför tiden (världens bästa betyg). Cocteau Twins har aldrig låtit som något annat och aldrig har det varit mer påfallande än här.

När jag på avstånd betraktar "Four-Calendar Café" med den utomståendes blick ser jag deras mest kommersiellt gångbara (men förmodligen minst framgångsrika) album. Jag ser även deras konstnärliga höjdpunkt (lyssna en gång till innan ni författar era hatbrev). Det här är ett verk där mystiken tillåts dväljas, samtidigt som det dunkla har klarnat till den ljuvaste drömpop. Ett av 90-talets största, mest orättvist förbisedda mästerverk. Helt klart.