Desert Öland Selection

Vår lilla tjej har bestämt att vi ska vakna klockan sex varje morgon, så visst blir man lite trött ibland. Lägg till en ansträngande flytt på 40 mil, uppackning, tapetsering och beställning av ett nytt kök, samtidigt som man försöker stjäla till sig några timmars översättningstid för att betala lavinen av räkningar som hopas i flyttens spår - jo, man är lite trött. Men även euforisk, förstås! Idag vaknade jag till strålande solsken, struntade i att rulla skepparkavajen efter allt katthår, tog på den och fann mig själv mitt ute på alvaret efter ungefär tio minuters promenad. Absolut tystnad (efter Cocteau Twins och Autechre kändes det rätt att stänga av för öronfrid), snö och skare, frisk luft och ett öppet, vidsträckt, folktomt landskap. Kargt, ödsligt, rent och hisnande vackert. En ensam kungsörn kastade sin skugga över mig och jag vände hem till byn.

Alla som någon gång har flyttat vet att det är svårt att bestämma var man ska börja när man väl är på plats. Jag rotade bland skivorna för att hitta lite passande musik. Jag tänkte slänga på första bästa som ljudtapet för uppackningen, men Ned's "Godfodder" kändes kanske inte helt rätt för ändamålet. Direkt efteråt hittade jag rätt med Pan Americans första. Jisses, vad bra den låter än idag! Den har nog rullat åtta gånger sen vi kom hit, och den gör Vickleby än mer till min plats.

När det var lite mer ordning kände jag ett plötsligt sug efter Lambchops "Nixon", och framförallt låten "The Distance From Her To There". Det är något med klarheten i den ljudbilden och den allmänna hemmakänslan hos ett band man har älskat i 15 år. Lambchop lämpar sig så väldigt bra, här och nu.

Ni får ursäkta att jag bara blickar bakåt och inte lanserar några nya namn, men jag måste få lite tid att samla mig först. Det har gått 14 år sen jag lämnade Öland och det är så nytt och samtidigt så välbekant, allt i en surrealistisk mix av barndomsminnen, framtidsutsikter och ett ganska så storslaget nu. Det är faktiskt jättekonstigt och inte alls oangenämt.

Någonstans funderade jag över vad som känns som allra mest hemma, och just i det ögonblicket blev svaret "Waiting For The Night" med Depeche Mode. Så den har jag spelat om och om igen de senaste dagarna. Det är ett mirakel till låt, en av deras allra bästa och mest intelligenta sånger, mil från den stabbiga arenamaskin som drar runt och nostalgirockar idag. Och det kanske är nostalgi när jag sitter här och minns hur jag efter skoldagarna i 7:an skyndade mig hem för att läsa Stephen Kings "Det" med "Violator" som soundtrack, men jag behöver den bilden. Den hjälper till att sortera intrycken. Jag hade en plastfåtölj, Skopan tror jag den hette, men vi kallade den Blöjan. Det är det enda jag någonsin har älskat från IKEA, och jag satt i den med fötterna på sängen och gungade så att den nästan tippade över, och "Waiting For The Night" ackompanjerade Henry Bowers och Belch Huggins grymheter och annat finstämt och rysansvärt coming of age-gods. De två verken är för mig evigt sammanflätade.

Ohoj, Silver!