24. D. Lissvik: 7 Trx + Intermission (2008)

Väldigt mycket musik från det snart gångna decenniet lämnade mig oberörd, alternativt milt irriterad. Bland den självbelåtna modetidningspopen (Phoenix, LCD Soundsystem), det meningslösa lallandet (The Thrills, Magic Numbers), den söndertjatade megalomanin (Jay-Z, Beyonce), det uppmärksamhetstörstande (TTA) och den rena dyngan (The White Stripes) är det lätt att glömma att det faktiskt gjordes en hel del väldigt bra musik också. Med start idag räknar jag upp (ner?) 00-talets 24 bästa album, ett om dagen fram till julafton, alltid med ett litet tillhörande appendix på tre besläktade låtar/skivor/filmer, eller vad det månde vara.

Studio och D. Lissvik ägnade några av de tio åren till att skapa något högst meningsfullt och outspätt. Istället för att förblindas av influenser valde de med kirurgisk fingerfärdighet ut det allra läckraste hos Durutti Column, Dire Straits, Duran Duran och The Cure och byggde upp något helt nytt från grunden. Nåja, kanske inte helt nytt, men det lät så. Och det lät så enkelt, så rent, när allt det onödiga hade skalats bort. Varje gång jag lyssnar på D. Lissviks "7 Trx + Intermission" tänker jag: varför har ingen kommit på det här tidigare? Pojken gräver sannerligen från en guldåder. B-sidan är genialisk, rätt och slätt. Lite ormtjusande, lite slö basgång, ett oöverträffat läckert gitarrljud. Det går inte att sluta spela den här skivan. En del skräms av de obehagliga, eventuella, konnotationerna till reklambyråer och hipstermustascher, men det där gänget hittar snart någon ny accessoar att krama, och då får vi ha den här i grunden oförorenade forsen i fred. Att återvända till, att svalka sig i.


Extracurricular:

Dire Straits: Ride Across The River (låt, 1985)
Blott ett exempel på ett av världens mest säregna bands alldeles egna ljuduniversum. Lissvik har garanterat lyssnat.

Durutti Column: LC (album, 1981)
Kanske det allra främsta av Durutti Columns alla mästerverk, och the blueprint för det som var bra med 00-talets popmusik.

Studio: Yearbook 1 (album, 2007)
Den smala stigen som bred autostrada. Guldådern, var det.