Day Break

Som översättare blir man möjligen lätt immun mot den allmänna tv-seriehysterin som inleddes med Sopranos, och sedan exploderade i och med internet. Idag verkar det ibland viktigare att streama från en hipp site än att värdera kvaliteten på själva programmet. Jag har lärt mig att möta överdriven entusiasm med skepsis, för att inte slösa tid på överskattade serier som exempelvis "Lost" - som trots sina oändligt många potentiellt spännande, lösa trådar ändå alltid hemfaller åt longörer och femminutersklipp på någon ledsen strandsatt i skymningen. Till känslig musik. Jag tröttnade efter två säsonger.

Då ser jag hellre stenhårt reglerad struktur i berättandet, som i "Navy CIS", där varje avsnitt följer exakt samma mall. Har man jobbat med några avsnitt, lär man sig att uppskatta det. Det där med fasta mallar för berättandet har alltid fascinerat mig, och ägnar man en arbetsdag åt ett program får man en delvis ny syn på det. Och hur tokuselt än "Days Of Our Lives" må vara, är det lite skojigt att återkomma femtio avsnitt efter det förra man gjorde, för att se att det egentligen inte har hänt någonting - hur mycket som än må ha hänt. Manusförfattarna har full frihet att drömma ihop fullständigt osannolika karaktärsutflykter i säg, tjugo avsnitt, bara de är tillbaka på ruta ett några månader framåt i tiden.

Men ibland råkar man snubbla över sånt som inte bara är intressant, utan rentav briljant. Som "Day Break", en serie från 2006 i 13 delar. En enda säsong. Hur skönt är inte det som omväxling? En serie som tar slut. Okej, "Day Break" i korta drag: Inspektör Brett Hopper vaknar upp bredvid sin flickvän Rita, och beger sig till jobbet, men finner sig plötsligt anklagad för mordet på åklagarassistenten Alberto Garza. Gott så, någon försöker sätta dit honom, vi har en konspiration på gång. Problemet är bara att allt börjar om morgonen därpå. Hopper lever samma dag, om och om igen. Det här är alltså "Måndag hela veckan" i thrillerform.

Då har vi våra fasta ramar, som visar sig rymma åtskilliga utflykter. Det finns så många höjdpunkter i den här serien, men utan karaktärerna hade den inte varit så hysteriskt bra som den faktiskt är. I huvudrollen som Hopper ser vi Taye Diggs, en härlig skådespelare med sympatisk utstrålning, perfekt för att gestalta en tuff mjukis. Han bildar ett vackert par med Moon Bloodgood (smaka på det namnet!) som är Rita. Galleriet av skurkar är fenomenalt: de korrupta ex-sherifferna Fencik (lösmustaschen på hans ID!) och Buchalter är blodisande och roliga på samma gång, Ritas kvicktrutade retsticka till ex-make Chad på Internal Affairs (skurk eller snäll?), den diaboliske Detweiler (som spelas av en underskattad 80-talsskurk, som förgyllde bland annat "Falcon Crest" och den fantastiska John Candy-filmen "Ärthjärnan"), den korrupte politikern Tobias Booth, Miguel Dominguez (El Lloron - "he's like Freddy, man - kills you in your dreams"), ett gäng nynazister som diggar Asia...

Dessutom har vi den stenhårde gängkillen Damien Ortiz (good-bad, but not evil), Hoppers järnkvinna till kollega Andrea Battle, inspektörerna Spivak och Choi, och en väldigt skum lodis, som även han tycks uppleva samma dag, om och om igen... Plus en hel drös andra figurer som möjligen kan sitta inne med nyckeln till fallet. Det är ett berättartekniskt smörgåsbord som dukas upp, där samma person mycket väl kan dö i varje avsnitt, för att stå på benen igen när dagen börjar om. Gör om, gör rätt. Självklart blir det svårt att hålla ihop alla de här ingredienserna under 13 avsnitt, och serien har sina brister. Tempot hör inte till dem. Sällan har man upplevt något så intensivt. En bonus är att man lyckas få till en suverän Los Angeles-stämning (det känns, paradoxalt nog, som en stad som sällan skildras på ett coolt sätt).

Jag googlade runt lite för att se hur snacket gick om "Day Break", eftersom jag aldrig hade hört talas om den, och hittade en rad hyllande artiklar av Kjell Häglund som var skrivna...2006. Så här sitter jag alltså och lyfter fram typ LCD Soundsystem som det nya heta. Nå. Den var för bra för att tigas ihjäl.