torsdag 10 december 2009

15. Harold Budd & Robin Guthrie: After The Night Falls/Before The Day Breaks (2007)


Det svåraste med listan var att välja Harold Budd-skiva. Ingen annan artist har släppt lika många fantastiska skivor under 00-talet. Ensam, ihop med John Foxx, Clive Wright, eller Cocteau Twins Robin Guthrie. Allt har varit fullständigt glimrande, underbar musik.

Först lutade jag åt den milt österländska "Avalon Sutra", sen Clive Wright-samarbetet "A Song For Lost Blossoms", med 30-minutersmästerverket "Pensive Aphrodite", men valet föll till slut på de här tvillingskivorna, en slags antites till "Appetite For Destruction". Sleaze it ain't. Robin Guthrie och Budd go way back. Minns "The Moon And The Melodies" med Cocteau Twins, en skiva där Budd fick underordna sig bandet. Det blir lätt så med en sångerska som Elizabeth Frazer. På "After The Night Falls" och "Before The Day Breaks" är det dock Budd som dikterar villkoren. Ljudlandskapen är omisskännligen hans, men Guthries försiktiga gitarrslingor är förstås mer än blott dagg på rosorna. Det är ett perfekt samspel mellan två musiker vars verk har haft en stor inverkan på mitt liv. Och den tycks inte minska med tiden. Ibland undrar jag om inte ca 20 procent av allt jag lyssnar på är Budd-relaterat. Det är något med musik som inte kräver ens omedelbara uppmärksamhet, utan tillåts verka i bakgrunden, och lyfta fram detaljer från periferin och göra världen lite vackrare. Jag gillar det.

Extracurricular:

Harold Budd & Clive Wright: A Song For Lost Blossoms (album, 2008)
Om man inte orkar bege sig till Area 51 i Nevadaöknen, har man alltid den här kombinationen av öken och rymd att ta till.

Harold Budd: Avalon Sutra (album, 2005)
Från det David Sylvian-designade omslaget, till den hypnotiska extra-cd:n "As Long As I Can Hold My Breath" (som Lars Norén använde sig av i uppsättningen "Endagsvarelser", om jag inte missminner mig), är det här förmodligen Budds mest genomarbetade album någonsin. Ett av de bästa också.

Alva Noto/Ryuichi Sakamoto: Insen (album, 2005)
Det kanske borde låta sterilt om mötet mellan Alva Notos sifferknaster och Sakamotos pianofigurer, men det är ljuvligt exakt musik - för hjärtat.

5 kommentarer:

Unknown sa...

Insen är helt fantastisk!

Anonym sa...

Jag slår in i målvaktens ångest inför straffsparken- öppet mål > "Först lutade jag åt den milt österländska "Avalon Sutra" -hade varit lite väl för "Budd"histisk av dig..."feels like recycling Mutte för 50 år sedan"...eller heter det cyckla om??

Joakim sa...

Å andra sidan går jag ju by Buddha Hat, så det skulle kanske ha varit "Avalon Sutra"...

Unknown sa...

det skulle det fan ha varit. mitt initiala avfärdande att "Avalon sutra" skulle vara profillös gubb-ambient har min själ fått äta upp sedan dess.

Joakim sa...

Ja, finns ingen anledning att spela svår inför det här. Men jag står för mina val.