12. Prefab Sprout: Let's Change The World With Music (2009)

När jag fick idén till den här listan i somras bestämde jag mig direkt för att ha med max en skiva per artist. Läsarna hade knappast gagnats av fyra Harold Budd-artiklar, och jag hade plågats som en Dante med sin paradisskildring för att få ihop texterna. Men för några veckor sen gick det upp för mig att jag var tvungen att rucka på principerna en aning, för det hade ju varit alldeles uppåt väggarna att utelämna Prefab Sprouts nya album, årets utan tvekan bästa. "The Gunman And Other Stories" hade redan sin givna plats, så det här tummandet var den hederligaste lösningen jag kunde hitta.

Mycket mer behöver jag väl annars inte orda om "Let's Change The World With Music", förutom att den har vuxit ytterligare några snäpp sen min förra artikel om den. För snart två veckor sen blev det klart att jag flyttar med familjen till Öland i februari, och det här känns på något sätt som ett soundtrack till det nya liv som väntar. Det är en enorm upprymdhet inför ren luft, lövskog, alvaret, allvaret, en egen trädgård. Närmare den sortens Gud vi icke-troende får hålla till godo med. Hoppet och tron på total harmoni. Det är klart att Prefab Sprout fångar allt det där bäst av alla.

Extracurricular:

The Beach Boys: Sunflower (album, 1970)
Egentligen kan jag tipsa om vilken Beach Boys-skiva som helst från 1965 års "Today" till "Holland" från 1973. Där ryms en enastående resa som saknar motstycke oavsett konstyttring. Men "Sunflower" har en mycket speciell plats i mitt hjärta. "Tears In The Morning" kan ni ju ägna en stund åt, till exempel.

Brian Wilson: Love And Mercy (låt, 1988)
Jag blev helt knäckt när jag hörde den på Tracks 1988. När sen min farbror Beach Boys-fanatikern la ut texten om Brian Wilsons mentala karusellfärder blev det mytologiska ramverket ännu en anledning att så smått ta sig an liv och verk. 2009 har vi gått hela varvet runt, så nu låter det plastiga syntkompet återigen ljuvligt.

Paddy McAloon: I Trawl The Megahertz (album, 2003)
En skiva som det är väldigt svårt att skriva om, men desto lättare att lyssna på. Det är möjligen experimentellt att göra 20 minuter långa klassiska stycken om barndomens radiolyssnande, men det låter precis lika självklart som det bästa från Prefab Sprout.