Riechmann: Wunderbar

Att gräva fram bortglömda klassiker, musikskribentens favoritsyssla, är inte någon smal sak. Dels kommer verket att utsättas för hård granskning, dels riskerar klassikerstämpeln att blekna när verket inte längre är bortglömt. Vissa bortglömda klassiker tjänar helt enkelt på att förbli en hemlighet. Wolfgang Riechmanns ”Wunderbar” tillhör inte den kategorin. Det här är förmodligen det läckraste krautalbum du aldrig har hört. Nästan snopet kort, extremt fokuserat, melodiöst och lättlyssnat.

Tre veckor innan ”Wunderbar” nådde butikerna 1978 blev Wolfgang Riechmann knivmördad av en man som oprovocerat tog ut sin aggression på första bästa offer som kom i hans väg. Riechmann fick aldrig uppleva likgiltigheten med vilken hans enda soloskiva möttes, en likgiltighet som nu avhjälps något i och med Bureau B:s högst välkomna återutgåva. I dessa tider av uppgrävda gamla pärlor, falska såväl som äkta, kommer nog ”Wunderbar” knappast förbli ouppmärksammad. Här har vi något för alla oss som har drömt om ett otvunget möte mellan Düsseldorfskolans precision och Berlinskolans organiska flöde. En del tycker att Tangerine Dreams 70-tal saknar ramar, och tar för lång tid på sig att nå i mål. Andra tycker att Neu! bara plöjer på i menlös monotoni. De har förstås fel, men jag inbillar mig att någon som vill närma sig det tyska 70-talet får en behagligare resa med ”Wunderbar” som introduktion. Musiken är ett koncentrat av alla fantastiska idéer om periodens kosmische musik, och nästan vanvördigt medryckande. Sex glasklara spår på runt 35 minuter.

Redan i slutet på 60-talet spelade Riechmann i samma band som Neu!:s Michael Rother och Kraftwerks Wolfgang Flür; Spirits Of Sound. Ingen ifrågasätter den status som Kraftwerk och Neu! åtnjuter, men många har säkert undrat vad som hände med bandets tredje medlem. Under 70-talet nådde Riechmann viss framgång i banden Phönix och Streetmark. När han samlade ihop sig inför solodebuten, var det med en vision om popmusik, renodlad efter liknande principer som Kraftwerk redan innan 1978 hade slipat till perfektion. Samtidigt hade Kraftwerk post-Autobahn inga större ambitioner åt det atmosfäriska hållet, vilket drog Riechmanns blickar mot Berlin, Klaus Schulze och Tangerines Dreams mest kommersiellt gångbara och musikaliskt intressantaste period, 1974-1976. ”Wunderbar” är alltså på inget sätt ett nyskapande album, men otroligt välljudande och njutbart. Minuskontot behöver egentligen inte belastas, möjligen ska titelspåret ha en anmärkning för sin lite banala Dr. Who-melodi och smått hurtiga komp. Därefter serveras vi enbart renaste guld. ”Abendlicht” är som en best of Stratosfear (Tangerine Dreams album från 1976) på strax under fem minuter, ett isande vackert möte mellan ett urbant Västtyskland och Vintergatan. I ”Weltweit” rullas mjuka sequenzermattor ut, och skapar en organisk antites till matematisk stelbenthet.

B-sidan är mästerlig rakt igenom, med ”Silberland” som den kanske klarast lysande juvelen. Utöver den tjusiga legeringen av de två ledande tyska scenerna, väver Riechmann här in spår av Jean Michel Jarres mörkare, tidiga verk. Resultatet är inget annat än sensationellt, det är en närmast ouppnåelig målbild som förverkligas i denna svepande hymn. Man får gå till Cluster & Eno och magiska nummer som ”Für Louise” och ”Old Land” för att hitta jämförelser som håller. ”Himmelblau” låter inte så lite som Neu!:s ”Isi”, från deras toppalbum ”Neu! ’75”, men kanterna är förstås nedslipade, och allt låter lite mjukare. Avslutande ”Traumzeit” är bara 1:13 lång, och det måste bli en anmärkning till här. Varför så kort? Det är en ljuvlig efterföljare till Wendy Carlos soundtrack till ”A Clockwork Orange”, svårt obehaglig i och med den oundvikliga kopplingen till våld och ond, bråd död.

Man ska inte dra för stora växlar mellan Wolfgang Riechmanns tragiska öde och den emellanåt olycksbådande musiken. Kanske bör den inte heller trivialiseras till ett blandband av den bästa krauten. Men det är så den låter, ”Wunderbar”.