lördag 8 augusti 2009

Grasshopper


Jag förundras ibland över den relativa acceptans som verka råda inför den kommersiella radion. Hur står folk ut? Är man rädd att falla ur ledet? Jag ser framför mig hur nävarna knyts i fickan på landets arbetsplatser. De senaste veckorna har ett arbetslag snickrat och fixat på dagiset som ligger precis utanför mitt fönster, och det är inte snickrandet eller hamrandet som har stört mig, utan radion. Från tidig morgon till sen ikväll har decibel tävlat mot imbecill; horribla program där lyssnarna ombeds ringa in och diskutera något pantat, hysteriskt tillgjorda programledarskratt, reklamjinglar, riktade mot urblåsta fån, och så, däremellan, all ömkansvärd musik. Det är inte förvånande att urvattnad, fjärde klassens Åhlénsindie (Killers) varvas med schlagerfaghags (Shirley Clamp), men det som varje människa måste reagera på är hur förbluffande få låtar det skiftas mellan. Har stationerna inte råd med fler än tio låtlicenser? Eller nöjer de sig med mutorna från de största skivbolagen? Eller är allt ett avancerat socialt experiment, där Sveriges arbetarbefolkning utsätts för en groteskt monoton ljudhjärntvätt, dag ut och dag in, tills något eller någon brister?

Jag minns hur det var att själv utsättas för det här. Jag jobbade tre somrar på Eurest i Lund, växelvis på lagret (soft) och som diskplockare (helvetet). Eurest tillverkade och levererade sjukhusmat, och nere i disken tog vi hand om den överblivna sörjan efter "maten". Man roterade mellan olika stationer, och turades om att sköta granuldisk, langa upp slabbiga tallrikar och fat på ett löpande band, tvätta matvagnar och ta emot den rena disken. Sistnämnda uppgift var den minst onda av fyra bedrövliga ting. Radioskvalet kunde man inte fly ifrån. Vart än jag gick följde Texas "Summer Son" och Patrik Isakssons "Du får göra vad du vill" (eller vad fan den nu heter) mig. Jag fick nog höra de där låtarna tio gånger om dagen, alltmedan jag skrapade bort snorgrönt mos från vita fat. Det gjorde jobbet än mer svåruthärdligt, så jag var tvungen att göra något. Stationen med den rena disken blev mitt andningshål. Där fanns en radio med kassettdäck, så jag tog mig för att spela in ett blandband av Guds nåde. Så länge jag hade hand om den rena disken bossade jag över den delen av lokalen, och framförallt - över bandspelaren. Så måste det vara.

Ett så förhållandevis kompromisslöst projekt skulle naturligtvis inledas på ett kompromisslöst sätt, så första låten på sida A blev Rides "Grasshopper".


"friformsflum i stil med 'Grasshopper' för mer tankarna till eländiga grupper som Grateful Dead och Hawkwind än till 'världens just nu bästa popband'"
Terry Ericsson, POP#1


Ha. Haha! Nå, Grateful Dead är inget jag lyssnar på, men Hawkwind är det väl inget fel på? "Grasshopper" är den första postrocklåten, ett tidigt möte mellan Godspeed You Black Emperor, The Cure-gitarrer, friformsambientrock à la Bark Psychosis, och Rides egen osvikliga känsla för ringande gitarrmangel. I disken på Eurest orsakade den ett och annat höjt ögonbryn, trots att jag spelade den på låg volym, för att inte inbjuda till ovälkomna samtal. Till slut undgick det knappast någon att en främmande ljudvärld hade smugits in borta vid de skinande rena karotterna.

Jag är inte säker på vad som mer fanns på bandet, men vill minnas att jag inkluderade åtminstone en episk Triffidsballad ("Save What You Can"?), singelversionen av Lows "I Remember" (på den tiden gick det fortfarande att lyssna på Low), säkert något från Slowdives "Blue Day" och lite Autechre, for good measure. Men det är bara en känsla. Jag gav bort bandet till några halloweenbusande spanska barn utanför Malaga 1999, så jag får aldrig veta exakt. Kanske sådde jag där fröet till en spansk postrockscen?

3 kommentarer:

Niklas sa...

Du måste lyssna på "Box of Rain" med Grateful Dead. Det borde han Terry göra också.

Tatti sa...

Haha underbart.

Joakim sa...

Det var inte så mycket "grasshopper" över den, dock...