söndag 26 april 2009

Kanon vs motstånd


Inför andra natten på BB smög jag ut i tv-rummet och plockade upp en kvällstidning. Bilagan proklamerade bjärt och grällt: äntligen tillbaka! Vem var då denne Messias, återuppstånden efter påskens plågor? Jo, han heter Markus Larsson och skriver om rock i Aftonbladet. I sin storslagna, och uppenbarligen hett efterlängtade, återkomst gjorde han en experimentell avstickare och avhandlade The Stone Roses debutalbum från 1989, och drog paralleller både bakåt (Beatles, Stones) och framåt (Oasis) sett från Squire/Brown-tidsaxeln. Ett stycke rejäl musikjournalistik, således. Ändå ställer jag mig frågan: varför? Måste 90-talets kanon i stentavlor överräckas ännu en gång? Vem vinner på att valsen repriseras så här inför 2010-talet? Ska de gamla Stones-rävarna skrämmas upp, ska min egen generation sitta och nicka instämmande, ska ungdomarna storögt supa in kunskapen om det tidiga 90-talets oöverskådliga betydelse? Sa inte någon att pophistorien ständigt måste skrivas om? Jag tror bestämt att det mantrat mässades som mest under 90-talet, men det blev sant först under detta decennium. Aldrig förr har pophistorien välts omkull så bryskt som under de fem senaste åren. Kanske inte främst för att det görs särskilt mycket banbrytande musik, men ganska mycket för att gamla mönster har raderats ut och broderats upp i nya motiv så att, exempelvis, Tangerine Dream plötsligt framstår som det viktigaste bandet för vår tids musik. Vad vore, tja, Studio utan dem?

Jag har själv utnämnt Stone Roses-skivan till tidernas bästa och poserat i Elephant Stone-tröja på skolfotot i gymnasiet, så jag vet vad jag talar om här. Häromdan tänkte jag spela igenom hela skivan, men fick stänga av efter två låtar. Den höll helt enkelt inte måttet. Det lät marginellt mer spännande än Beatles. Det är min ärliga subjektiva värdering så här i efterhand. Bra låtar i grunden, men segt och trist som smörkola, långt från förebilderna Simon & Garfunkels evergreenklass. Har alla ni som envisas med att hylla skivan verkligen lyssnat på den under de senaste tio åren? Är en skiva per automatik bra för evigt bara för att den var det just då? Se även "Dog Man Star" som en ännu tydligare argumentationspunkt här. Kanske är det mycket begärt av en kvällstidnings musikredaktion att spegla en musikalisk kanon i verklig förändring, men visst borde lektionerna åtminstone befrias från härsken skåpmat? Märk väl att det inte är Markus Larsson jag är ute efter här. Han gör förmodligen ett gott jobb åt sin redaktion, och delar ut plus på låtnivå efter de årliga Springsteen- och Rolling Stones-konserterna. Det hade kunnat vara värre. Som ett halvårs melodifestivalcoverage, med den obligatoriska allvarsminen på bildbylinen, minen som säger "jag bär på hela Darfurs elände", medan rubriken utropar "Ukraina blir farliga i år", som betydde det ett helvetes dugg. Nej, jag är ganska säker på att Larsson bryr sig om sin musik, och då undrar jag varför han/redaktionen väljer att berätta samma gamla historia för 127:e gången. Skriv om Sun Ra eller Coil, eller "Sex With Sun Ra", eller något som gör en nyfiken åtminstone.

Nu kan man ju fråga sig varför jag bryr mig om vad som står i en tidning jag aldrig läser (aldrig betyder ungefär 2-3 gånger om året), och risken är att jag har helt fel i sak. Larsson kanske bombarderar läsarna med artiklar om Talla 2XCL, William Basinski, Wackies-återutgåvor och whatnot, när jag inte läser. En gång uttryckte en bekant förvåning över varför jag iddes bli upprörd över Filmkrönikans infantilisering, och det här är väl något liknande. Naturligtvis är det så att det egentligen inte spelar någon roll hur det står till med landets filmbevakning i tv, eller rockjournalistiken på den stora draken. Men det hade kunnat göra det. Tänk på det nästa gång ni serveras en gammal skämd sanning.

6 kommentarer:

Niklas sa...

Grattis till nedkomsten! Jag tycker nu iofs att plattan i fråga håller, men I see your point. Jag läste t.ex. om Donna Tartts Den hemliga historien för några år sedan och blev ganska rejält besviken. Vissa saker kanske man bara skall vårda minnet av hur de påverkade en en gång i tiden, och sedan inte återvända till...

Joakim sa...

Tack, Niklas. Jag tror att det kan vara bra att emellanåt återstifta bekantskap med sina älskade reliker, och eventuellt omvärdera dem och därefter föra en principiell diskussion. Det är märkligt, men allt oftare tycks jag ha mer gemensamt med mitt 8-åriga jag än det 18-åriga ditot. Hellre "Summer in Berlin" än "I wanna be adored", liksom.

Tatti sa...

Tycker det är helt rätt att bli upprörd över sådana här saker, av princip om inte annat. Nåväl, syns imorgon.

Gruvan Dahlman sa...

En helt suverän text! Jag satt och höll andan, faktiskt. Dessutom har du rätt. Musik, liksom allt annat, förlorar betydelse och verkan efter hand. Om inte skulle vi fortfarande spruta folk med DDT mot löss. Jag kan inte längre hävda att Candlemass's "Tales of Creation" ÄR den bästa platta som gjorts. Och varför skulle man tugga igen det man redan svalt?

Joakim sa...

Tack, kind words!

donna sa...

AV,無碼,a片免費看,自拍貼圖,伊莉,微風論壇,成人聊天室,成人電影,成人文學,成人貼圖區,成人網站,一葉情貼圖片區,色情漫畫,言情小說,情色論壇,臺灣情色網,色情影片,色情,成人影城,080視訊聊天室,a片,A漫,h漫,麗的色遊戲,同志色教館,AV女優,SEX,咆哮小老鼠,85cc免費影片,正妹牆,ut聊天室,豆豆聊天室,聊天室,情色小說,aio,成人,微風成人,做愛,成人貼圖,18成人,嘟嘟成人網,aio交友愛情館,情色文學,色情小說,色情網站,情色,A片下載,嘟嘟情人色網,成人影片,成人圖片,成人文章,成人小說,成人漫畫,視訊聊天室,性愛,a片,AV女優,聊天室,情色