måndag 2 februari 2009

Haunted Dancehall


Söndag 1 feb.

Jag vaknade med övertygelsen om att dagen skulle resultera i minst två någorlunda utförliga texter, men kom inte längre än...

1. En fundering: När började man skriva Lev Tolstoj istället för Leo Tolstoj, och uttalas namnet fortfarande Leo?

2. En dröm jag hade under natten: Fancy var ny sångare i Cat Rapes Dog. Diskrepansen mellan känslig bögeuro och röjig bonnabody lät, åtminstone i drömmen, oväntat lockande.


Min fru och jag tog en promenad(e) runt Trekanten till Gröndal och Stadsmissionen. Med mig bar jag förhoppningar om att hitta "Deadly Friend" på vhs, men fann istället - "Haunted Dancehall" på kassett, samt ytterligare ett tillskott till min svällande samling av Sandra-singlar (jag hade glömt att "Little Girl" kom ut i detta format).

"Haunted Dancehall" var Sabres of Paradise andra album, och innehöll "Wilmot" som 1994 seglade upp i topp på min lista över det årets bästa singlar (före Suedes singlar från "Dog Man Star", vilket sa en hel del om hur bra jag tyckte den var). För övrigt är den bra fortfarande (tänkte länka till jotub, men där fanns bara den hemska triphopversionen. Pissify är väl inte att tänka på. Där hade de ju inte ens Wedding Presents "Take Fountain" sist jag kollade). 1993-94 var väl Sabres of Paradise det hippaste man sportade, och jag minns min klasskamrat på gymnasiet som hade en bandare i skåpet, varifrån man varje rast diggade till "Smokebelch" och "Ano Electro" från det starkare debutalbumet "Sabresonic".

Det här var ju Andrew Weatheralls projekt, och han föddes i början av 90-talet, efter ett hett samlag mellan två nummer av tidningen Pop, även om vissa hävdar att han är the illegitimate child av frasen "Screamadelica tog död på popmusiken" och en rockjournalists högst konkreta drömvision av hur en technomusiker borde vara. Egentligen tyckte jag alltid att bjurmanifieringen av Weatherall var rätt märklig när man lyssnade Sabres of Paradise musik. Den var inte det minsta Chemical Brothers-pumpande eller technomuskulös, utan gav snarare en bild av en ganska ofullgången och bubblig ljudlekstuga. 1994 blev man ganska besviken när "Haunted Dancehall" kom ut. Man var helt till sig över "Wilmot", och hade läst att albumet skulle vara uppbyggt av små berättelser som överförde 40-talets noirestetik till samtidens mörka hörn av London, och att varje låt var att betrakta som en liten novell (som först skulle skrivas av Irvine Welsh, för att knäppa ihop 90-talskostymen med ännu ett korrekt litet knarkpiller). Så kom då istället en väldigt ofärdig soppa av spinkiga industriklanger, medvetet fjantiga ljudexperiment som "Bubble and Slide" och direkt svaga spår som "Tow Truck". Förutom "Wilmot" var det egentligen bara "Return To Planet D" och den sotsvarta och miniepiska "The Ballad of Nicky McGuire" som höll måttet (låter fantastisk än idag). Ändå försvarade jag alltid "Haunted Dancehall" inför betydligt svårare technomän än min egen person på bussen hem från Stagneliusskolan (hej, Technohenke och hej, Technotobbe), och jag försvarar den än idag, trots att 80 procent av kassetten suger, rätt och slätt. För hur coolt var det inte att kasta bort rockjournalisttechnooket med en svårt ofärdig skiva, för att sen totalt försvinna ut i periferin med till synes medvetet ointressanta Two Lone Swordsmen? För det känner jag stor respekt för Andy Weatherall.

4 kommentarer:

Gruvan Dahlman sa...

Jag tror det uttalas Schleff Tolstoj.

GF sa...

Jag hittade Resistancesamlingen på Stadsmissionen i dag för 10:-.
En riktig kulturskatt.

Joakim sa...

Haha, jag har sett den där. Köpte ju min på Mickes billighetsaffär för 7 spänn.

Henrik sa...

Hej hej!