onsdag 7 januari 2009

Katzenmusik


Under 2008 spelade jag tre skivor av Michael Rother ohälsosamt ofta: "Flammende Herzen", "Sterntaler" och "Katzenmusik". Jag överdriver inte när jag säger att det är tre av världens bästa skivor. Det är Neu! och deras "Seeland" upphöjt, förfinat och förlängt över tre album. Det där var väldigt förenklat. Även om Rother visade sin klass ihop med Eno, Moebius och Roedelius i Harmonia, har jag länge levt med föreställningen om Klaus Dinger som det stora geniet i Neu! (och förstespexare i fjantiga och fantastiska La Düsseldorf). Men det var innan jag hörde de här tre skivorna, som faktiskt är bättre än allt med både Harmonia och Neu!. Det är, som ni förstår, ett omdöme som förpliktigar.

Jag ska koncentrera mig på "Katzenmusik" och för tillfället lämna de första två skivorna därhän, även om "Sterntaler" är min absoluta favorit i trion (läs Katja Ekmans text om den här). "Katzenmusik" låter ytligt sett ungefär som föregångarna. Den mest uppenbara skillnaden är att låtarna har fördubblats i antal från sex till tolv, och kortats ner något i längd. Annars är det samma enkla, närmast evergreensjälvklara och smärtsamt vackra gitarrslingor som klingar ovanpå det bästa trumspel jag någonsin hört. Det är Jaki Liebezeit som spelar, och ni som kan ert Can vet vad han är kapabel till. Jag har emellanåt lite svårt för Can, speciellt när de svävar ut i James Brown-land, men här är Liebezeit tjudrad vid Rothers små variationer av teman som kräver stadig grund och handfast takt. Men de små trumfills han lyckas få in i nästan varje stycke är så snygga att man faktiskt dör en smula varje gång man uppfattar dem. Två så fenomenala musiker vore i sig nog, men lägg till anrättningen även Conny Plank, Tysklands Brian Eno, och ni får den lenaste, ljudmässigt läckraste kraut som 70-talet kunde uppbåda. Just trumljudet är så perfekt att man kan spela musiken på oanständig volym utan att det för ett ögonblick blir skränigt eller påträngande. Det är en unik kombination av disciplinerad rytmik och mjuk följsamhet. Unik musik, unik ljudbild.

Just den omedelbara tillgängligheten är ett skäl till att den här musiken borde tilltala fler än redan krautskadade. I min förra artikel gav jag möjligen intrycket av att vara måttligt förtjust i repetitiva kompositionsmönster (nej, bara repetitiva positioneringmönster...), men det är alls icke sant. Däremot är det lite jobbigt när teorierna överglänser musiken, och den risken finns inte på något av Rothers tidiga album. Även om han älskar repetition och bygger sin musik kring det, resulterar det snarare i vidsträckta musikaliska sommarängar i skymningen än fnöskiga notpapper. Det finns melodier i varje låt på "Katzenmusik" som påminner om någon älskad gammal låt, eller en älskad gammal eller ny känsla, och det är gott om gåshudsögonblick. Några dagar före julafton låg jag i badkaret i 40-gradig värme och rös i hela kroppen när jag hörde "KM 8", till exempel. Det borde inte vara fysiskt möjligt, men den här musiken har den effekten på mig. Inte en onödig ton, inte ett trumslag för mycket, inte det minsta antydan till show-off-effekter, bara den mest självklara musik som tänkas kan, med minsta möjliga medel. Det är som en sorts minsta gemensamma nämnare, fast så förfinat och elegant och raffinerat att man måste sträva uppåt för att hitta dit. Inte för att det krävs särskilt mycket. Bara ett hjärta.

5 kommentarer:

Gruvan Dahlman sa...

Intressant inlägg. Och vackert.

Tatti sa...

Måste fan skaffa de här skivorna!

Joakim sa...

Ja, samtliga är 10 av 10, för att tala klarspråk. Water Records ger ut så jäkla fina saker.

Tatti sa...

Har inga skivor därifrån men ska nog skaffa de här.

Joakim sa...

Det mest imponerande (förutom själva releaserna då) är ju att de inte har någon hemsida. Fruktansvärt hårt. Höjden av värdighet.