lördag 3 januari 2009

Pensive Aphrodite


Det här med ambient är svårt, kanske rentav farligt. Svårt att prata om, svårt att skriva om. Fullt av fallgropar och positioneringar. Det vet jag, som regelbundet går till massören och får höra obekymrat skamlig new age. Ändå vägrar jag tala illa om det. Oftast somnar jag - inget dåligt betyg. Ja, som ni märker spelar jag själv ut new age-kortet innan motståndaren hinner göra sin väntade öppning. Relaxing Moods eller Discreet Music? Det där brukar intuitionen berätta för mig (hehe). Det finns avgjort det som är värre, men man blir ju lite ledsen om ens favoriter beskylls för new age-brott.


Jag har inte läst en enda recension av Harold Budds och Clive Wrights skiva ”A Song For Lost Blossoms”, men hör att den på sina håll avfärdas som vattnig avslappningsmusik. Det känns väl en aning omoget och inte så lite summariskt. Hur många klassiskt skolade glin lovsjöngs inte för sin symbios av barock och pop, bara under 2008? Nu vill jag inte åt dem, men nog borde väl ett lite mer kritiskt öga riktats mot exempelvis han nye islänningen och han Muehly? Och jag måste uppriktigt fråga hur ett stycke som ”Pensive Aphrodite” från "A Song For Lost Blossoms" har kunnat bemötas med en så kompakt, likgiltig tystnad? På strax över 32 minuter klockar denna ambientmässa in, och det är det bästa Harold Budd har gjort sedan ”The Pearl” (ihop med Brian Eno) och ”Abandoned Cities” (båda 1984). Ingen musik präglade mitt 2008 lika starkt som de här 32 minuterna.


Om det är svårt att göra angelägen ambient, är det inget mot att skriva angeläget om ambient. För hur ska man skildra den här närmast översinnliga resan? Vackert, filmiskt, atmosfärrikt? Oj, vilka slitna ord, och hur lite de egentligen säger... Men jag kan inte göra mycket mer än att babbla på i text. Clive Wright är gitarrist, mer än så vet jag inte. Han och Budd är två musiker som här kompletterar varandra totalt, likt en enda organism (förlåt för den ovanligt tafatta liknelsen, Torgny Lindgren).


Harold Budd gör ingen besvärlig musik, han är knappast konstmusiker, men ”Pensive Aphrodite” har en struktur som nog är mer komplex än vad man först vill ana. De 32 minuterna ger generöst med utrymme för utbroderade, vackra gitarrslingor och smått episka pianoekon, men själva grunden är strängt återhållen och stadd i cykliskt förändring. Man har ingalunda hört hela verket efter tolv minuter, än mindre efter sju, då första avbrottet i det som kan ses som ett perfekt harmoniskt (eller sövande, om man vill) flöde av mjukaste ökenbomull. Det porlar fram, så mjukt och följsamt att en del säkert blir provocerade och skriker efter repetitiva kompositionsmönster. Det får ni inte. Men som sagt, sju minuter in kommer första ledtråden bort från er första förutfattade mening. Budd är enligt mig allt annat än banal, eftersom han har föresatt sig det allra svåraste. Fråga Dante vad som var svårast; att skildra helvetet eller himlen.


”Pensive Aphrodite” är okonstlad och genomskinlig (i den betydelse Horace Engdahl använder ordet i Nobelprismotiveringar) och det står alla fritt att hitta lämpliga användningsområden för stycket. Jag läste en särdeles våldsam och spännande bok av Charlie Huston med skivan på repeat i bakgrunden och fann att romanens stråk av sorg framgick än tydligare när vansinnesjakten ackompanjerades av ödsliga ambientekon.


”Pensive Aphrodite” är ett mästerverk av så sällsynt klass att resten av skivan ofrånkomligen bleknar i jämförelse. I titelspåret viskar en kvinna fram en dikt, ungefär som Laurie Anderson gjorde på Brian Enos djupt underskattade ”Drawn From Life”, och new age-belackarna får möjligen vatten på sin kvarn, men jag har svårt att se något fel med musikalisk healing. Sen blir det på pappret lite märkligt med två livespår inklämda i mitten, men de faller egentligen inte ur ramen. Fråga mig inte varför jag ser en bild av en öken i skymningen framför mig. En kaktus, en blodröd sol på väg ner… Nej, nu är man där igen, och banaliserar ambient med målande beskrivningar. Vi sammanfattar istället: Hela ”A Song For Lost Blossoms” spelar alldeles ypperligt från början till slut, men esteten inom mig kan inte låta bli att fantisera om ett album med bara ”Pensive Aphrodite”. Perfekt, in a word.

7 kommentarer:

Tatti sa...

Sjukt fin är den och kul att någon skriver om den.

Joakim sa...

Ja, an unsung masterpiece if there ever was one. Vilka var dina favoriter från 08 annars? Kommer du upp på sisters?

Tatti sa...

Hm nya Fennesz, Lawrence English och Bvdubs Return To Tonglu sådär på rak arm. Ska fundera lite mer när jag har tid. Ska nog inte med på Sisters men Gustav sa att vi (jag och Maria) kunde dyka upp på festen innan så det gör vi nog. Jag flyttar 24/1, måste börja packa snart.

Joakim sa...

Härligt att du kommer upp.

Tatti sa...

Ja det ska bli kul.

Joakim Norling sa...

Så bra alltså? "The Pavillion of Dreams" är fortfarande en ofta lyssnad skiva hos mig, men efter att ha köpt fyra Budd-skivor på 80-talet har jag aldrig riktigt varit sugen på att följa upp. Kanske dags nu?

Joakim sa...

Ja, det tycker jag. Om så "bara" för de här 32 minuterna.