Six Bad Things

I min lilla serie om Charlie Hustons Hank Thompson-trilogi är vi nu framme vid andra delen, och boken som heter "Six Bad Things". Jag vill gärna börja med att måla upp en känsla som man inte får särskilt många gånger i livet, och det görs kanske bäst genom att referera till första gången man såg "First Blood". Kommer ni ihåg? Kommer ni ihåg den totala själsliga utmattningen efter att all världens känslor samsats i ett filmkoncentrat, och den frustrerande, plågsamma insikten att man skulle behöva vänta mer än ett år innan uppföljaren kom på video? Efter "Six Bad Things" var jag där igen, med den skillnaden att jag inte behövde vänta lika länge på avslutande delen i Hustons trilogi; när sista meningen var läst seglade jag rätt in på adlibris och beställde "Dangerous Man". Får läsning vara så här medryckande och direkt hälsovådligt spännande? Mina ögon blödde, kroppen skrek efter sömn, men det var fysiskt omöjligt att sluta läsa.

Först tänkte jag på Charlie Huston som crimelitteraturens italonjutning, som man unnar sig efter något mer näringsrikt. Likt den bästa italon går han direkt till kärnan, skalar bort alla utsmyckningar, och ger oss det allra mest basala:

1. En god kille, som försöker göra det rätta, men på grund av sinnessjukt olyckliga omständigheter tvingas in i något som är beyond djävulskt.
2. En säck pengar.
3. Flera verkligt störda, onda, giriga personer (bland annat ryska maffian, psykotiska surfare, en riktigt vidrig börsmäklartyp, white trash-idioter) som vill åt pengarna och inte drar sig för att komma åt vår hjälte genom att hota hans föräldrar till livet.


Så här börjar det:

I'm sitting on the porch of a bungalow on the Yucatán Peninsula with lit cigarettes sticking out of both my ears.

Hank har trånga öronkanaler, som gör att vattnet fastnar inne i öronen efter den dagliga simturen. Cigaretterna skapar vakuum och suger upp fukten i filtret. En sån detalj älskar jag.
Jag älskar även Hank. Han ges ingen särskilt ingående karaktärsstudie, och säger knappt något alls, men ändå är man efter två böckers oupphörligt lidande väldigt nära honom.

Charlie Huston är mer än crimeitalo. Han är oerhört bra på att gestalta faran med kärlek. Jag kan ibland sakna klassiska berättelser om gott och ont, och tycka att hela kulturvärlden är vilse i en förödande, ständigt pågående process där allt ska relativiseras till förbannelse. Ibland behöver man historier om den rena, fula ondskan och om allt den inte skyr, och vad den för med sig. Vad den driver vår hjälte till. Huston gör oss ordentligt illa genom sin omilda behandling av sina karaktärer. Historien berättas spikrakt, och likt föregångaren "Caught Stealing" ges vi inget andrum. Dessutom är jag väldigt tacksam för att han inte krånglar till intrigen för mycket. Berättandet präglas snarare av oväntade stopp längs vägen, istället för krystade helomvändningar stup i kvarten.

Hank Thompson bor alltså i Mexiko i början av romanen, till följd av förödelsen han ofrivilligt spred omkring sig i förra boken. Som ni förstår kommer han inte att kunna stanna kvar där för att framleva ett någorlunda behagligt liv. Det förflutna gör sig snart påmint och tvingar honom mot mörkrets hjärta, if there ever was one.

Jag läste "Six Bad Things" med Harold Budds "Pensive Aphrodite" i bakgrunden, och det skänkte nog boken en extra dimension. Någonstans är den ju väldigt sorglig. Hanks stora nackdel är att han har ett hjärta. Det gör honom sårbar, och det är hela tiden motståndarnas fördel. Man kan dra fördel av hans kärlek. Han är den som har något att förlora, förutom pengarna.