torsdag 11 september 2008

Party fears two should-be classics

Under samma bussresa jag kort nämnde i föregående postning, stiftade jag återigen bekantskap med ett 10:33 långt stycke signerat den ganska så hemliga technomannen Ola K. "Cordouom - Ola K 070703-060803 remix" är den något kryptiska titeln på stycket som borde ramas in och placeras på en spiselhylla jämte de allra mest framstående kompositionerna från vårt land. Återbesöket i Ola K:s ljudvärld fick mig att reagera som vanligt: "åh, fan vad härligt med Gas i hörlurarna!" Det var ju inte Gas, och jag vill inte nedvärdera Olas musikaliska gärning till en duktigt Voigt-efterapning, men visst kan vi nog enas om att det låter väldigt mycket Gas. Och då kan vi ju samtidigt slå fast att finare betyg kan man inte få eftersom Gas är, tja, typ det finaste som finns. Så inte ska pojken känna sig liten för att jag misstar hans främsta verk för tysk skogsfuturism!

Ola K har även visat att han behärskar mer hårdpumpande techno, som på Volupté-släppet "Cistern", och han skiftar gärna mellan taktfast bodydunk och dovt ambientmalande. Hela tiden i ett stort ljudlandskap som skyr ljuset. "Cordouom" är ett litet mirakel, alldeles för bra för att glömmas bort i detta hysteriska flöde där artister bokstavligen ges maximalt 15 minuter innan de begravs på sin egen myspacesida. Såvitt jag vet har Ola K ingen myspacesida. Såvitt jag vet har han inte gjort något nytt sen 2005. I detta läge känns det lite viktigt att lyfta fram hans Garmonboziasläpp från 2004, GAR006. De forna bolagskamraterna Lars Blek och Tsukimono har förvaltat sina karriärer väl, och deras GAR-releaser seglar på räkmackan i framgångens kölvatten, så vi behöver inte orda så mycket mer om dem (hur bra de än är). Olas skiva guppar runt där i havet, och den sorgligt tunna diskografin riskerar att drunkna om inget görs. Så googla runt och bråka, ställ obekväma frågor, och sporra Ola K till återkomst! Eller leta åtminstone upp GAR006 och avnjut "Cordouom - Ola K 070703-060803 remix".

Rubriken skvallrar om två borde-vara-klassiker, och nummer två är senaste släppet från Differnet: "Lady Macbeth". Friendly Noise skriver om denna bortglömda inspelning från 2003: "Never have Differnet sounded more shoegazey than this!" Jag nickar instämmande och njuter av sju minuters försiktigt oväsen. Brian Wilson hann i fyllan, villan och sinnesförvirringen efter "Pet Sounds" 1966 slutföra fyra svajiga, i långa stunder mästerliga album, innan han tillfälligt återfick medvetandet under "Sunflower" 1970. Utöver detta gav Beach Boys även ut två liveskivor, samt spelade in två album som aldrig gavs ut "på riktigt". Ganska bra jobbat uppifrån molnen, om man säger så.

Differnets Brian Wilson-moment är väl i så fall att de ska ha förträngt "Lady Macbeth" från minnet, och då ska vi vara väldigt glada att Friendly Noise tvingade iväg dem till arkivlådan för att fiska upp det här högst relevanta musikstycket. Efter första lyssningen utbrast jag: "Det är det bästa de har gjort!" Det är det kanske inte riktigt, men finge jag uppdraget att introducera en främling i Differnets musik skulle "Lady Macbeth" ingå i startkitet. Den är förbannat stiligt uppbyggd, med ett rakt komp och stadigt dronande gitarrer, parat med elektrostatiskt havsbrus och sexiga basgångar. Och så sången, shoegazesången, effektförstärkt och så där ljuvligt onåbar. De sista tre minuterna bjuder på crescendo och coolt mangel. När det är slut, spelar man låten igen. Helst i hörlurar.