Caught stealing

Jag har absolut inget emot böcker som lägger fokus på karaktärsskildringar. Kanske jag rentav föredrar dem. Stephen King har till exempel alltid varit bäst när han har ägnat sig åt djupdykningar i romanfigurens inre, och lämnat skräckens domäner. Richard Ford lämnar gärna allt vad intrig heter åt sidan för att brodera ut karga själslandskap, och George Pelecanos drar sig inte för att skildra en bender gone astray på sisådär 50 sidor. Tre helt olika författare, vars utvikningar från en linjär plot jag alltid uppskattar.

När jag ägnade en bussresa plus ytterligare några timmar åt Charlie Hustons "Caught Stealing" fick jag möta ett helt annat berättande. Likt en crimelitteraturens Richie Hawtin hade han skalat bort allt eventuellt dökött, för en intrig som dundrar fram som ett skenande godståg, utan att sakta ner en endaste gång på vägen mot slutmålet. Huston berättar som ingen annan. Det är extremt primitivt, rått och medryckande. Om romanen hade varit större till omfånget hade andan-i-halsan-dramaturgin möjligen blivit påfrestande, men över 240 sidor är det en stor och därtill plågsam läsfest. Boken är så spännande att det gör ont att läsa den. Ont gör det även att läsa våldsskildringarna och tortyrscenerna som ärligt talat avlöser varandra.

Jag har faktiskt aldrig fastnat så våldsamt hårt för äldre crimegiganter som Elmore Leonard och James Ellroy. Visst, de är på riktigt och de är hårdkokta och så vidare, men det är alltid så manierat, alternativt överambitiöst att läsningen ofta blir påfrestande. Huston förhåller sig till Ellroy som en tidig FUSE-tolva (tidigt, sublimt Hawtinprojekt) mot ett dubbelalbum av Future Sound of London (tekniskt driven, småtråkig ambientduo). Det är små, men tydliga penseldrag som tecknar huvudpersonen Hanks degradering från uppburen tonårsstjärna i baseball, till alkoholiserad bartender på Manhattan. Genom att bli tagen för fel man blir han halvt ihjälslagen, samt får ryska maffian, korrupta snutar och psykotiska gangsters efter sig. Små, felaktiga beslut leder honom hela tiden djupare in i misären, utan återvändo. Minnesluckor efter en fylla får förödande konsekvenser, och så vidare.

Man kan känna vanmakt över det helvete Hank kastas in i, men det driver också på läsningen. Man vill så gärna att han ska få spöa ihjäl rötäggen som förstör hans liv. Jag har inga problem med förhållandevis enkla moraliteter om gott och ont, och hur det ena kan tvinga fram det andra. Dessutom gillar jag att Huston lyfter fram livets ödesmättade och avgörande ögonblick. Vad hade hänt om Hank inte brutit benet vid tredje basen under en baseballmatch? Tänk om han hade sagt nej till att vakta grannens katt?