fredag 1 juni 2007

Burial deep in love


Burial. När buzzen satte igång förra året intog jag som vanligt en sval attityd, och bibehöll den i viss mån även efter att jag hade lyssnat några sekunder på nätet. Jag tyckte att det var bra, men avfärdade ändå Burial som ett Rhythm & Sound för de häftigt urbana. Som sagt, jag hade bara lyssnat några sekunder innan jag fällde min dom. Att jag verkligen tycker att 99 procent av allt som det fuzzaz och buzzaz om är vedervärdigt skräp var faktiskt ingen ursäkt i det här fallet. Jag borde ha stannat upp och betydligt snabbare insett att Burial är det bästa sen Rhythm & Sound, eller åtminstone Junior Boys.

Men det är klart… Så fort Rhythm & Sound förs på tal så brukar ju allt runtomkring och i närheten blekna. De är ju de främsta musikaliska innovatörerna sen Kraftwerk. Man vill helt enkelt inte hamna i deras skugga som modern dubutövare. Burial fick en tuff bedömning dels på grund av att de rör sig i liknande landskap, men också för sitt namn – Burial. Burial mix - Rhythm & Sounds fullständigt osannolika tiotumssvit – jo, visst tänkte man på den. Till slut laddade jag ändå ner några slumpvis utvalda spår och när väl min iPods shufflefunktion visade sig från sin bästa sida så sprack mitt ansikte upp i ett enda stort fånigt leende. Den hade valt ”Distant lights”, och vad hade väl kunnat göra sig bättre under mina alltmer sällsynta och alltid lika motvilliga besök i tunnelbanan? Åh, äntligen! Efter alla kvällar som ändå slutar med att New Orders ”Movement” ligger på stereon för att inget någonsin görs för att överträffa 80-talet – här fann jag något nytt! Och jag insåg med ens att Rhythm & Sound-kopplingen möjligen bar viss giltighet, men att den var grund och förhastad. När jag slutligen köpte fullängdaren så satt jag där med ett album som måste vara ett av decenniets fem vassaste. Hur många skivor spelar man egentligen rakt igenom utan att hoppa över spår? Tja, det är vissa Cure, vissa New Order, ”Very”, Eno/Budd-plattorna, Rhythm & Sound-samlingarna, Gasplattorna, ”Radioactivity”… Inte så många fler, i ärlighetens namn.

”Burial” innehåller spår från 2003-2006 och om musiken ska beskrivas så brukar det heta att det är kolsvart dubstep. Dubstep, ja. Där har vi ännu en term att hata. Twostep-dubstep. Den associationen vill jag för helvete inte behöva göra. Dubstep känns som nåt som hipsters och klubbfolk sysslar med. Det är en djupt ovärdig benämning på något som får mig att hoppas på en framtid. Men det kanske inte är så viktigt, det där med vad saker och ting kallas. Jag hatar bara att alla ska förhålla sig till ditten och datten och det nya svarta och årets förra årets… Kanske föredrar jag trenden och hipstern före trend/hipsteranalytikern.

Kanske låter Burial ovanligt urbant och souligt för en sån som jag, men det nattliga mörkret som inneslutar deras kompositioner får det hela att låta så underbart regntungt, dystert och hypnotiskt. De meditativa inslagen har jämförts med Eno. Jag säger inte emot. Där Rhythm & Sounds dubskelett blandar det västindiska med det västeuropeiska, är Burial omisskännligt engelska. Och hur mycket jag trots allt älskar England har musiken därifrån på sistone varit för jävla bedrövlig. Men i år har landet försett mig med tre stora förälskelser: ”Extras” (jag vet, jag är sist i världen), tv-serien ”The Line of Beauty” (en serie med queertema, där man refererar till Henry James som ”mästaren” och har OMD:s ”Maid of Orleans” i soundtracket är givetvis 5 av 5.)


Och så Burial. De hittade en liten luftficka där ingen tidigare hade varit och nosat. De kom ut med något vagt välbekant, men med en unik kryddning. Just nu innehar de tronen.

5 kommentarer:

Tatti sa...

Ah fint, jag gjorde också misstaget att avfärda den först, fullkomligt idiotiskt. Och ja dubsteptermen är något att hata.

Joakim sa...

Jag måste skaffa den där Box of Dub du skrev om.

Tatti sa...

Den är faktiskt schyst, visst Kode9 och Burial tillhör väl de intressantare. Tycker att samlingen med Shackleton och Appleblim är jävligt bra den med. Vet inte om du gillade de låtarna som jag brände.

Joakim sa...

De var okej, men lite anonyma i ärlighetens namn. Jag vill ha med det där lite svepande, dystopiska elementet också.

Tatti sa...

Jag förstår vad du menar, de är ganska anspråkslösa men jag gillar det.