torsdag 19 april 2007

Samtiden, hatet och hoppet


Ibland hittar man läsvärda artiklar på de märkligaste ställen. Som på SvD:s kultursida den 22 januari i år. Axxess chefredaktör Johan Lundberg tilläts breda ut sig på en helsida i en personligt hållen betraktelse över Associates framlidne sångare Billy MacKenzie. Var det kontexten, eller det faktum att man är så svältfödd på den här typen av texter som fick mig att haja till så? Hursomhelst applåderar jag SvD:s tilltag att publicera en välskriven text om en sångare som möjligen inte är tillräckligt ikoniserad.

När David Bowie fyllde 60 för ett tag sedan var det väl mer eller mindre självklart att tidningarna inte lät det gå obemärkt förbi. Däremot torde det väl vara en närmast omänsklig bedrift att lyckas skriva något intressant om den mannen idag. Billy MacKenzie är inte nödvändigtvis en bättre eller intressantare artist än David Bowie, men på frågan om vem jag helst läser en lång artikel om vet ni vad svaret blir.

Jag inser naturligtvis att det är extremt förutsägbart att säga att man är trött på det förutsägbara och rutinmässiga, men det måste ändå slås fast att så oerhört mycket journalistik är så oerhört överflödig. Faktiskt så meningslös att jag inte förstår att jag fortfarande förundras över det. Klickbilagorna och veckotidningarna ids jag knappt dra upp i sammanhanget, för där handlar det om ren sinnessjukdom, ett sjukdomssyndrom som bara alltför tydligt illustrerar hur jag vantrivs i samtiden. Man ses som lite löjlig när man kommer med sitt gammalmodiga hat mot huvudlös kändissdyrkan, aningslös konsumtion, idiot-tv och idol-tv. Get with the programme, säger någon som unnar alla hemmafruar en utekväll med Paris Hilton.

En dag läser jag en annons i en gratistidning. Med anledning av nåt vidrigt program på TV7 citeras en idiot: ”är du inte känd, är du inte intressant”. Provokationen är ju så lam att jag mest blir förbannad på mig själv för att jag reagerar. På ett café bläddrar jag lite i en tidning som heter Bon. Det är mode, stajlad dysfunktionsjournalistik och jag somnar över kaffekoppen (jo, på det fiket kunde man fortfarande få sig en hederlig slät kopp, kan ni tro…)

Jag är inte så road av att varje dag få civilisationens förfall upptryckt i ansiktet, men det jag ville åt här var ju en annan sorts meningslös journalistik. Dagen efter Lundbergs MacKenzie-artikel var SvD tillbaka på ruta ett och tryckte ett telefonsamtal med Art Garfunkel om hans nya soloskiva. Ni vet hur det bruka låta i de där halvsidesknäcken. ”Jo, jag joggar varje morgon, och jag är nöjd med min nya platta.” Varför ens bry sig om att trycka det hela på papper? Den stackars journalisten låter sin egen indignation över det meningslösa i hans ord lysa igenom, och halva texten ägnas åt att reflektera över att inget egentligen sägs. Och det gäller inte bara den här Garfunkel-historien. Slå upp tidningen vilken dag som helst, så får ni en lika trött mallenlig redogörelse över en aktuell artist – som verkligen inte alls behöver vara föredetting! Ånej, det är de nya stjärnskotten som är allra värst med sina färdigpaketerade svar. Alla kanske inte kan sätta sig ner och skriva en text om Yello bara för att de känner för det, men tänk – tänk! – om alla meningslösa, löpande band-intervjuer, kunde strykas till förmån för något mer djuplodande och långa/korta essäer om intressanta (gärna perifera) artister/konstnärer/författare. Det är givetvis en fåfäng och naiv förhoppning, men en ökad skörd av initierade understreckare om allt från Reich till Boccaccio är väl egentligen en väldigt rimlig önskan?

5 kommentarer:

Stoffe sa...

Håller till mångt och mycket med dig - mycket av dagens journalistik ingår i en otäck karusell av medialisering där medierna närmast reproducerar sig själva samt sina egenhändigt skapade ämnen och personer. Naturligtvis finns det undantag men en generell avintellektualisering av nyheter och annat medieinnehåll tycks uppenbar så fort man öppnar en tidning, slår på teven eller ger sig ut på internet - samtidens motsvarighet till polarexpeditioner: man vet inte riktigt vad som väntar en och om man väl tar sig dit är det sannolikt att man aldrig tar sig därifrån.

Nåväl, undantag finns väl som tur är fortfarande och den här typen av medier som används för tillfället är ju t.ex. något som har möjlighet att skänka alternativa vyer. Men de gamla jättarna kan fortfarande överraska - igår läste jag en intervju med Johann Johannsson i DN. Förvisso kort och relativt väntat innehåll, men ändå...

p.s. nåt mer renegade på gång eller??

intuitiontoldme@hotmail.com sa...

Spot on. Johannsson lirar ju här nästa lördag, det blir mäktigt.

Renegade - Ja för fan! Jag är helt fast i den serien nu. Levererade fyra avsnitt så sent som igår. Måste ha min dagliga dos av Sixkillers stirriga överspel. Så jävla loveable.

Stoffe sa...

Najs! Sixkiller är han med den omöjliga frisyren och the busy clothing får man förmoda...?

Joakim sa...

Japp, han är underbar i sina pastellrockar. Jag älskar när han snubblar över sina repliker. Sixkiller Enterprises.

Johan Sundberg sa...

Fantastisk text. Jag har funderat på att säga det där - och lite till - själv många gånger, men aldrig riktigt lyckats trycka in allt man vill ha sagt på ett någorlunda galant sätt. Kan inte du omvandla Resumé, till att börja med?