tisdag 13 mars 2007

Postrocken går upp i rök


Postrocken var min melodi från det att Ride fyrade av startskottet med sin episka ”Grasshopper”, b-sidan på ”Leave Them All Behind”. Slowdive rymde också ett embryo till den sorgfälligt benämnda genren (tänk ”Avalyn 1”, ”Souvlaki Space Station”, etc.) Ja, för mig var det väldigt lätt att bli förälskad första gången jag hörde Mogwais ”Helicon 1”. Man satt som på nålar medan gitarrerna broderade fraktaler ända upp mot rymden. Det var musik för hela kroppen, musik som gav rysningar. Sedan kom Godspeed You Black Emperor! och tog det hela vidare ännu ett snäpp, och gav den bästa konserten i Rasslebygdsfestivalens historia 1999. Efter det gick det utför. Trodde ni. Men inte alls! 2003 gav Mogwai ut Happy Music For Happy People, och många tyckte kanske att musiken var lika otidsenlig som den djupt ironiska titeln. Jag tycker att det är Mogwais bästa skiva. Möjligen. Därmed också postrockens bästa skiva. Inte en ton ligger fel, varenda känslig utmejsling är perfekt utförd. Det är en väldigt dyster, nedtonad och konsekvent historia – det är deras Come On Die Young! Alltså…det är deras Seventeen Seconds. Jag såg dem två gånger den sommaren, två makalösa spelningar.

Vad har hänt sedan dess? Mogwai glömde bort hur d-y-n-a-m-i-k stavas och släppte en jättetråkig skiva förra året, Godspeed finns inte längre, japanska Mono har manglat in sig i en återvändsgränd. Av de stora namnen återstår då blott Explosions in the Sky.

Jag har ett lite speciellt förhållande till bandet. När Those Who Tell the Truth… släpptes dömde jag ut den som andefattig, genomsnittlig Växjöpostrock, och det står jag fast vid. Brist på originalitet kan jag förlåta, men aldrig en så platt ljudbild och så sömniga arrangemang. Dessutom är ju bandnamnet Explosions in the Sky ett av världens töntigaste. Jag hade redan avfärdat bandet när de släppte The Earth Is Not a Cold Dead Place. Jag vill de allra flesta väl, så det beredde mig ingen glädje, tro inte det. Det bästa som finns är att bli överbevisad, att ha fel och knockas från ett helt oväntat håll. Därför blev jag överlycklig när jag hörde att bandet hade tagit ett sjumilakliv framåt på förstaspåret ”First Breath After Coma”. En helt enorm skapelse som visar vad som verkligen går att utvinna ur den allra mest primitiva postrocken, om man tänjer på den, spelar över dess inneboende förmåga, arrangerar den för maximal dramatisk verkan, och tar fram nyanser, klangvärldar och registerbredd. På samma sätt kan en välregisserad western med en handfull karaktärer och dammig stadskärna bli spelplats för det allra mest majestätiska av dramer. Istället för Monument Valley som fond har vi här gitarrerna som ringer elegiskt, men aldrig tar för mycket utrymme. Hela skivan är en suveränt behärskad uppvisning av ett band som genomgått en förbluffande mognadsprocess. Sedan kan jag verkligen också uppskatta känslan av att ”hårt jobb lönar sig”. Explosions in the Sky rör sig inte i något outforskat landskap, men på The Earth Is Not a Cold Dead Place anstränger de sig mer än någon annan och kommer upp med en mer välspelad och nyanserad produkt än vad som torde vara möjligt. För det högaktar jag dem.

Därmed inte sagt att jag gillar deras nya skiva, All Of a Sudden I Miss Everyone. Jag gillar titeln och omslaget. Men musiken är inte alls vad jag hade hoppats på. Redan på förhand hade jag upplägget klart för en hyllning: det skenbart torftiga, underbart otrendiga Texasbandet blåser alla larvpottor och ironiska skjortor av banan med glödgad postrock på väg mot Pluto.


Men jag anar oråd redan i första spåret, som inleds med en distpedal från Färjestadens musikhus, anno 1994. Sedan maler de på, helt plötsligt klumpfotsförsedda igen, och jag lyckas inte uppfatta en enda spännande idé på den sega resan mot skivans slut. Det som förvånar mest är att den fylliga ljudbilden från föregångaren tycks ha förpassats ner i en skolåda, och banne mig om inte postrocken är dödsdömd om den ska börja låta lofi. Den ska putsas så att den glänser som en Bentley i ett engelskt grevskap, annars är vi snart där igen, bland jeans och kedjor på Smålands nation i Lund, och drömmen om ett eget postrockband på Möllan.

Jag peppade som fan på att se Explosions in the Sky i maj. Nu är jag glad att jag aldrig hämtade ut min biljett.

16 kommentarer:

Tatti sa...

Det var extremt länge sedan jag blev till mig av postrock, det verkar som att det är en alltför begränsad typ av musik som lätt blir ointressant och trött. Jag tror att den dog efter SlowFuckingriotCanada ep eller vad den nu heter. Ok jag överdriver något men den är fan det bästa jag hört i genren. Och så Mogwai förstås.

Joakim sa...

I feel you. "Slow riot..." var en vattendelare, och den låter bortom tid och rymd än idag. Det gör faktiskt det mesta av Godspeed, methinks. Vad gäller Mogwai så känns det lite orättvist att låsa in dem i postrockfacket. De är, eller var fram till 2003 åtminstone, så mycket mer. Varje skiva svävade ut åt så många håll (tänk bara på "Rock action", med låtar som "Sine wave" och "Take me somewhere nice"!!!) Mogwai tog alltid grejen flera steg åt olika håll och hade sitt eget lilla sonic universe.

Tatti sa...

I agree completely.

Anonym sa...

Explosions in the sky är ju ett grymt bandnamn! Är du helt från vettet, karl?!

Joakim sa...

Är det inte lite barnsligt? Bomber, granater, explosioner?

SpaceDuster sa...

Lite barnsligt kan väl tyckas med bomber och granater men är det inte precis det de håller på med? Ett musikaliskt fyrverkeri. Med små ettöres och väl avvägda små tjutraketer till stora 5 och 10-tums bomber lyser de upp himlen med en färgsprakande ljudbild. De marschliknande trummorna eggar på som ett frenetiskt smatterband som ger hela färgspektaklet stadga. Jag har diggat "titta-på-sko-musik" och "brevbärarrock" sedan mina öron nådde full utveckling och inte tittat upp sedan dess. Jag respekterar all sorts tycke av musik, förutom allätarkulturen som vissa tondöva sysslar med, men när min stora passion ifrågasätts och därigenom hela min musikaliska trovärdighet, måste jag stå upp för min sak. "All Of a Sudden I Miss Everyone" ekar mellan mina väggar just i denna stund och jag kommer stå längst fram på Kägelbanan 23 maj. Tid för mer njutning och mindre analys!
Länge leve postrocken!

ps. Marconi Union slog mig medvetslös! Härlig njutning. Bara lyssnat på myspace än så länge men bandet kommer att förevigas i min samling inom kort. I O U 1...

/Mellberg

Tatti sa...

Intressant det där med det bespottade begreppet "allätare", jag börjar alltmer anse mig var just en sådan, med den skillnaden att jag hatar all dålig musik förstås.

Och ja Marconi Union låter jävligt intressant.

Joakim sa...

Mellberg, din konsekventa hållning är alltid lika imponerande. Det är kul när vi ibland är ense. Vi måste ses snart, säg till Holmerin så styr vi opp nåt. Marconi Union-plattan är sjukt bra. Det är bara att skaffa, no ifs, no buts.

SpaceDuster sa...

Will do! Både angående skivan och våran trekant med Holmerin. Min musik har gjort stora avtryck i min själ, ungefär som en liten sten med hjälp av vatten borrar stora hål i en klipphäll. det är svårt att klättra ur när man väl har borrat ner sig så djupt... Speciellt när man inte vill komma därifrån. Med allätare menar jag folk som säger att de gillar all musik men inte har någon kunskap om vad de lyssnar på överhuvudtaget. Man kan lyssna på vad man vill men man måste kunna sätta fingret på varför man gillar just den musik man gillar. Inte bara säga "den e ju så cool" följt av ett litet påklistrat leende (copyright Selander)...

Tatti sa...

Jag var inte så allvarlig när det gäller "allätarbegreppet", det är ju onekligen ett otäckt begrepp.

SpaceDuster sa...

Nä man behöver inte vara så allvarlig jämt. Jag är det nästan aldrig... Musik är dock ett ämne där jag är det. Allätaren är ngt som retar mig, tillsammans med att Magnus Uggla har kunnat få så många "hits" i detta tragiska musikland :)

Joakim sa...

Heyhey! Ge dig inte på vår finaste popsmed!

SpaceDuster sa...

jo... Finns ingen annan i hans slag och han har en egen musikkategori i mitt tycke; buskispop.

niklas sa...

Tack för ett väldigt intressant inlägg!
"The Earth Is Not a Cold Dead Place" är definitivt deras starkaste alster. Men jag tycker du är lite hård gällande "All of A sudden I Miss Everyone", inte låter den väl särskilt lofi? "What Do you go home to?" är så polerad, putsad och välarrangerad att den utan problem skulle platsa på "Earth Is not A cold dead place". Däremot kan jag hålla mig dig om att skivan präglas av en viss idébrist. Kanske borde du kolla in remix-skivan, den är inte alls tokig. Jag kommer i vilket fall som helst behålla min biljett och gå till Kägelbanan i Maj. Det kommer att bli bra som fan.

Joakim Sandström sa...

Det blir säkert bra live.

SpaceDuster sa...

Remixskivan är bra som tusan och har kanske roterat oftare i min spelare än titelskivan, om jag ska vara helt ärlig... Gillar dock båda. Ses På Kägelbanan Nicklas!