För ett tag sedan fick jag tjugo skivor från suveräna skivbolaget All Saints av Johan Jacobsson. Det var ju en gest som gick bortom vänlighet. I paketet ingick en hel del som jag inte hade koll på.
Vänner av Brian Eno känner säkert till att han har släppt mycket av sin senare produktion på All Saints, inte minst mästerverket Neroli. Men Marconi Union var definitivt ett nytt namn för mig. Deras Distance är nog den skiva jag har lyssnat mest på hittills i år, jämte Coils The Ape of Naples. Det strama, men ganska intetsägande omslaget lägger förväntningarna i nivå med det habila, men här förråder den första anblicken oss. Distance rymmer fantastisk musik, som får mig att tänka på Labradford, och som förför mig med känsliga små Cureslingor, och en saxofon som får mig att tänka på...tja, Pan American. Det är väldigt balanserad, exakt musik, men det blir aldrig sterilt eller statiskt. Det är skenbart enkelt, ganska rakt på sak, men det hade aldrig fått Enos godkännande om det inte hade varit musik med flera lager.
Och Brian Eno har verkligen fullt förtroende för den här duon från Manchester. Tydligen är det Marconi Union som har sett till att remastrandet av Enos back catalogue har skötts korrekt. Ni förstår att det här måste vara jäkligt duktiga killar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar