Så får jag ett mess: ”Imorgon spelar Biosphere på Berns!” Verkligen konstigt. Jag har inte sett en enda affisch, en enda notis, hört ett enda ord om det här. Alla subkulturer, eller vad man ska kalla det, tycks få ett på rader i någon av de stora drakarna, eller på pappret som delas ut på t-banestationerna. Men ingenstans har jag sett något om att Biosphere skulle komma till stan. Det var ju då för väl att min vän Jonas kollade när nästa nummer av Wire skulle dyka upp, ty där stod det att Geir Jensen skulle göra sina sista spelningar på mycket, mycket länge. Och en av dem på – Berns restaurang!
Givetvis var det inget man fick missa. Vi samlades på Bull and Bear Inn, och snackade om det första öländska ravet (förlåt, men jag vägrar skriva rejv) i Färjestadens Folkets Hus 1993. Ett rave som bevistades av ca åtta personer. Jag var där, det finns bildbevis. Polisen var också där och gjorde en razzia. Vi spekulerade fritt om det var en motsvarighet till Sex Pistols Manchestergig 1976, där alla 27 närvarande uträttade stora saker efteråt. Factory, Joy Division, Buzzcocks, Magazine… Ölandsravet födde bland annat: Bookhouse Boys, Technotobbes osläppta 10”, Intuition Told Me, Signal, Krakow, en doktorand i Tromsö, etc.
På Berns restaurang sitter grånade sällskap och äter sena middagar. De är väldigt world weary och kontinentala. Dj:n spelar ambient, bland annat från Enos Apollo. Det är väldigt sympatiskt. När Geir Jensen börjar spela är det högst tio personer som reagerar eller överhuvudtaget uppmärksammar det. Det är väl vi tio som har lyckats luska ut att ett av genrens flaggskepp och absolut största namn är i Stockholm och spelar. Vad tänkte bokaren? ”Vi fixar hit Biosphere samma kväll som Cosmo Vitelli spelar i källaren, och låter norrbaggen underhålla matgästerna med lite bergsklättrarambient”. Eller? Märk väl, jag fördömer det inte, jag uppskattar allt som bryter mallar och mönster, och upplever gladeligen något oväntat i en udda miljö. Vad som helst är bättre än att stå och svettas på Debaser. Men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Geir. Matgästernas obekymrade sorl, firmafestens tafatta kindpussar och ljudliga skålande ger inte hans musik en särskilt värdig inramning. Visste arrangören verkligen vad han/hon gjorde? Visste Geir vad han gav sig in på?
Rent musikaliskt är det inget annat än enastående. Men jag saknar projektioner och fraktaler. Det vill jag ha när jag upplever ambient på plats. Visst roas jag av att stirra på kristallkronorna i taket, och att fundera på vad som döljer sig bakom alla portar. Men till slut söker sig blicken ohjälpligt tillbaka till mannen bakom datorerna. Den arketypen kan vi ju allihop vid det här laget. I ett lila rum med mjuka kuddar hade det här varit en jättelik konsertupplevelse, jag är inte svårare än så. Nu blev det väldigt, väldigt märkligt, och det var visst gott så.
Givetvis var det inget man fick missa. Vi samlades på Bull and Bear Inn, och snackade om det första öländska ravet (förlåt, men jag vägrar skriva rejv) i Färjestadens Folkets Hus 1993. Ett rave som bevistades av ca åtta personer. Jag var där, det finns bildbevis. Polisen var också där och gjorde en razzia. Vi spekulerade fritt om det var en motsvarighet till Sex Pistols Manchestergig 1976, där alla 27 närvarande uträttade stora saker efteråt. Factory, Joy Division, Buzzcocks, Magazine… Ölandsravet födde bland annat: Bookhouse Boys, Technotobbes osläppta 10”, Intuition Told Me, Signal, Krakow, en doktorand i Tromsö, etc.
På Berns restaurang sitter grånade sällskap och äter sena middagar. De är väldigt world weary och kontinentala. Dj:n spelar ambient, bland annat från Enos Apollo. Det är väldigt sympatiskt. När Geir Jensen börjar spela är det högst tio personer som reagerar eller överhuvudtaget uppmärksammar det. Det är väl vi tio som har lyckats luska ut att ett av genrens flaggskepp och absolut största namn är i Stockholm och spelar. Vad tänkte bokaren? ”Vi fixar hit Biosphere samma kväll som Cosmo Vitelli spelar i källaren, och låter norrbaggen underhålla matgästerna med lite bergsklättrarambient”. Eller? Märk väl, jag fördömer det inte, jag uppskattar allt som bryter mallar och mönster, och upplever gladeligen något oväntat i en udda miljö. Vad som helst är bättre än att stå och svettas på Debaser. Men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Geir. Matgästernas obekymrade sorl, firmafestens tafatta kindpussar och ljudliga skålande ger inte hans musik en särskilt värdig inramning. Visste arrangören verkligen vad han/hon gjorde? Visste Geir vad han gav sig in på?
Rent musikaliskt är det inget annat än enastående. Men jag saknar projektioner och fraktaler. Det vill jag ha när jag upplever ambient på plats. Visst roas jag av att stirra på kristallkronorna i taket, och att fundera på vad som döljer sig bakom alla portar. Men till slut söker sig blicken ohjälpligt tillbaka till mannen bakom datorerna. Den arketypen kan vi ju allihop vid det här laget. I ett lila rum med mjuka kuddar hade det här varit en jättelik konsertupplevelse, jag är inte svårare än så. Nu blev det väldigt, väldigt märkligt, och det var visst gott så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar