Acid Tracks

Det bästa skivköp jag någonsin har gjort var förmodligen när jag hittade dubbelplattan We Call It Hallucinates för tio spänn i Ginza någon gång i början av 90-talet. Utan att vara expert på ämnet tror jag inte man kan hitta en bättre acidsamling. 2005 släppte engelska Soul Jazz Records samlingen Can You Jack – Chicago Acid And Experimental House 1985-95, även det en exemplarisk skiva, trots att de bästa låtarna repriseras från We Call It Hallucinates. Men eftersom WCIH idag går för höga summor på ebay, är det kanske klokare att satsa på den rejält paketerade Can You Jack. Då får man även ta del av Tim Lawrence fantastiska historieskrivning om acidmusiken i åttiotalets Chicago och Detroit. En allt annat än linjär och bekvämt ryggdunkande genomgång över en rad dj:s och hustlers som råkade skapa musikhistoria genom att trycka på lite knappar på en utdömd trummaskin.

Det finns ett stycke musik, inkluderat på båda skivor som nämns ovan, som är 12:20 minuter långt. Det heter ”Acid Tracks” (eller Trax, på vissa utgåvor). Det är den bästa acidlåt jag har hört, och det är alltid den jag återvänder till, mer än 15 år efter att jag knäcktes av den första gången. 10 av 10, räcker det ens till här? ”Acid Tracks”, av Phuture, är acidmusikens Music For Airports.

Jag älskar historien om låtens tillkomst. I korta drag:
Chicago, 1985. Earl ”Spanky” Smith och hans 16-årige vän DJ Pierre hänger på klubben Music Box och tjusas av den hypnotiska musiken som spelas där. Hos en vän förtrollas de av en maskin som heter Roland TB-303, och dess förmåga att synkronisera bas och trummönster. Spanky letar länge och hittar till slut en egen 303:a i en second hand-butik. Han tar hem maskinen och börjar trycka på knappar han inte förstår, tillsammans med kompisen Herb Jackson. Efter ett tag får han fram ett konstigt ljud, och ber Pierre komma över. DJ Pierre: ”Spanky had a drum beat going and the 303 was making all these crazy sounds. It sounded interesting. Then I started to twiddle some knobs and the sounds became even weirder.”

De hade tryckt på en knapp som skulle låta som en basgitarr, men snarare framstod som en kass imitation, så de lekte med frekvenserna och fick till slut fram något som skulle kunna funka på dansgolvet. Så de tog med en kassett till Music Box, där DJ:n Ron Hardy spelade låten samma kväll. Efter tre veckor gick den under namnet Ron Hardys Acid Track. Spanky, Pierre och Jackson tog sig mod att fråga Marshall Jefferson, redan smått legendarisk, om han hade lust att producera låten. Han vred lite på 303:an, de vred lite på 303:an, men Jeffersons egentliga input var att han drog ner tempot från 126 bpm till 120 bpm. Som Pierre uttryckte det: ”New York has to get it!” De släppte sitt lilla (stora) mästerverk under namnet Phuture – därför att de faktiskt hade gjort nåt som lät som framtiden. 1985 var det faktiskt möjligt.

En av upphovsmännen var alltså 16 år gammal. Det är hårt, mina vänner. Jag har levt i 30 år och varit nere med elektronisk musik 22 av dem, och det är min mening att Phutures ”Acid Tracks” har sin plats däruppe bland Richie Hawtins allra mest avancerade klusterbombskompositioner.

We Call It Hallucinates åkte fram för några veckor sen när jag hade två goda vänner över på middag. Vi kan kalla den ena Technotobbe, en pionjär inom öländsk techno och acid. Med acidplattan som utgångspunkt bjöd han på en grundlig genomgång från allt som befann sig mellan 101 och 909, och illustrerade med exempel från skivan. Fantastiskt kul. Ett ord som dök upp var renhet. Är det nåt som karakteriserar acid så är det just den musikaliska renheten. Musiken är bara ett skelett, den saknar till och med det skyddsfodral som brukar följa med även den mest minimala technon. Jag tror att de flesta med ett åtminstone ytligt intresse för acid håller med om att ”Acid Tracks” är en av genrens höjdpunkter. Den illustrerar hur som helst det där med renheten på ett tydligt sätt. Trumman dunkar, vi hör en visselpipa, och ovanpå det maler de där små ljuden som kom att definiera acid mot 80-talets slut. Det är verkligen inte så avancerat, men det bor en värld i det här stycket som man inte ens behöver ta till nåt hallucinogent för att hitta fram till. Jag lovar, jag har inget av schaman i mig, och för mig faller det sig alldeles naturligt att hänföras av Phutures envetna dunkande.

Skivan blev liggande på tallriken en vecka efteråt, så det blev en hel del diskande till acid. Jag uppskattar verkligen det där med att umgås med något intensivt under en period, att verkligen suga all näring ur verket. Under perioder av mitt liv har jag hetsat mig själv, snittat tre filmer om dagen, panikartat lyssnat igenom allt nytt och fräscht, och läst tills jag har stupat. Tack och lov har jag kommit ifrån det där. Nu går livet sin gilla gång, och ena veckan kan ägnas åt Klaus Schulze, nästa åt Bachs violinkonserter i e-dur, eller så njuter jag av Fassbinders Fox and His Friends istället för att stressa igenom ytterligare ett blekt indiedrama från USA. Nu blev det en vecka med (inte på) acid. Där framför diskhon fick jag förnimma stora sensationer. Phutures ”Acid Tracks” kan knappast ges ett bättre användningsområde.