OMD: Secret (1985)

Efter det svaga femte albumet "Junk Culture" krossade OMD slutligen alla ambitioner om framåtblickande, hipphet och den pretentiösa synthpopens eviga coolness - med ett album som hette just "Crush". Det förstörde även för de som i bandet hade funnit det perfekta konglomeratet av den allra modernaste krauten, den renaste popmagin och de snyggaste ljudbyggena med de minsta medlen. Från debutens primitiva, explosiva renhet, över de gotiska landskapen på "Organisation", till mästerverket "Architecture & Morality" och experimentella fullträffen "Dazzle Ships" gjorde de precis allt rätt. Det var bara ett problem: Paul Humphreys och Andy McCluskey upptäckte att de hade räkningar att betala. De behövde hits. Och även om "Electricity" och "Enola Gay" för många av oss är just essensen av hitlåten var det musik för en subkultur. Därför började man snegla mot den amerikanska tonårsfilmen och kalkylera på beståndsdelarna i en prom night-sång. Med "If You Leave" nådde de målet. En världshit, mycket tack vare draghjälpen från John Hughes film "Pretty In Pink", där den spelades just under balscenerna.

På mellanstadiet hände det ofta att jag tackade nej till att umgås med vänner på lördagarna. Först var det ju Tracks, och sen Tipsextra. Efter ett liv med popmusik och listor borde man ha lärt sig vad som utgör en hit. Icke. När jag hälsade på Nixon-Roger för några år sen berättade han att kvaliteten skivbolagen efterfrågade mest just då (han hade författat några hits till försäljning) var "quirky". Man exemplifierade med Katy Perrys "I Kissed A Girl". Hennes "Carlifornia Girls" passar även den utmärkt in i ramen. För mig är det ganska obegriplig musik. Störig, hackig...ja, quirky. Jag vill ha ett melodiflöde nedärvt från Beach Boys, Spectors girlgroups, Barry/Greenwich, Bacharach - gärna klätt i italokostym, gärna elektroniskt - men inget flåsigt väggklättrarpass, tack. Sen finns det hitsen som är så försynta och snälla att de knappt märks. De där närmast likgiltiga, söta melodierna som bara rullar på, friktionsfritt, harmoniskt. OMD provade på det där redan med "Souvenir", en nästan dansbandsinsmickrande främmande fågel på djupt anspråksfulla "Architecture & Morality". Då var det Paul Humphreys som sjöng, med ljus gossestämma och det är en så fruktansvärt bedårande liten sång som jag aldrig kan sluta älska.

Paul Humphreys är den trevligaste, snällaste, mest ödmjuka popstjärna jag någonsin har sett på en scen. Det var på Berns, när han värmde upp för Human League, tillsammans med Propaganda-sångerskan Claudia Brücken i projektet OneTwo. Jag hade inte en aning om att de spelade ihop, än mindre att de skulle vara förband! Förstå min förvåning när jag såg en av mina idoler på scenen, en blyg liten farbror som så älskvärt och uppriktigt tackade för publikens applåder. Det lät ganska bra också, för övrigt.

Jag har fler bilder av Humphreys. Den slipsförsedda unga moderna som var besatt av Kraftwerk, Neu! och Eno och anpassade löjligt billig elektronik för att skapa små mästerverk är en av dem, men den vi ser och hör på "Secret" är den där ursnälle, blyge, försynte pojken som inte vill stjäla uppmärksamhet på någon annans bekostnad. Den som bara vill komponera utsökta, noggrant arrangerade popsånger för balen och elräkningen. Ni ser på skivomslaget att OMD lydigt har infogat sig i 80-talets klassfotoestetik, men det mest slående är att de, i skinnjackor och halvlångt hår, ser ut som ett helt rockband redo att släppa loss lite oväsen. Rocka lite. Men så sänker vi ner nålen och lyssnar. Åh, vilken töntig låt, säger många. Men den är så söt! Jag älskar hur den närmast likgiltigt tar sig fram, som en liten pojke på cykeltur längs en stor ankdamm. Humphreys sjunger så mesigt och fint och texten är rak, banal, vacker:

I got a secret and I can't explain
All the time, I've waited for this day
All along I was never in doubt
I always knew it would never get out
There are things that I cannot tell
And there are things that you know damn well
This is getting very hard for me
I guess you'd better just wait and see

Ändå är den märklig, för den låter inte hittig i mina öron. Det finns ingen uppbyggnad mot refräng, inga skarpa hooks, inte åtta tonarter (som i "If You Leave"). Den bara rullar på i halvtempo och jag tycker faktiskt att den är ganska så perfekt. Förmodligen platsar den inte ens på min topp 20 över OMD-låtar, men den gör sig ständigt påmind, vill alltid bli spelad. Så fascinerande, egentligen. Jag har så smått börjat planera för en liten samling med likgiltig, briljant pop. Vi låter "Secret" inleda.