I väntan på Neu!

Michael Rother kommer till Sverige och spelar Neu! (inflika flera utropstecken). Det här blir förstås nästa retroanhalt för min del. Förväntningarna är höga, eftersom Rother som snart enda original krautman (vid sidan av Roedelius) fortfarande levererar. Steve Shelley från Sonic Youth håller i taktpinnarna, och han är förvisso ingen Dinger eller Liebezeit, men det ska nog bli bra ändå. Vågar man hoppas på lite solospår från Rother? Jag kan inte sluta tjata om storheten i hans trilogi "Flammende Herzen", "Sterntaler" och "Katzenmusik". Tre klockrena mästerverk från 70-talets oändliga tyska musikskatt. För att variera mig tänkte jag se spelningen i Malmö. Som bonus såg jag att min gamle vän Dennis ska vända plattor innan. Vi laddar upp med en recension av samlingsskivan "Deutsche Elektronische Musik", tidigare publicerad i Friendly Noise Magazine #5.


Deutsche Elektronische Musik

Experimental German Rock And Electronic Musik 1972-83

Soul Jazz levererar med jämna mellanrum stiliga samlingsalbum som gör anspråk på att sammanfatta epoker och genrer. Det finns förstås ett problem med det där undervisande, överblickande greppet – ett problem som kan resultera i en intressant booklet, men ett livlöst och fegt urval. För några år sen gav man sig på acid från Chicago med dubbelalbumet ”Acid – Can you Jack?” och det fungerade, bortsett från några mindre relevanta utflykter i 90-talet, alldeles utmärkt. Acid är en tydligt avgränsad musikstil med begränsat uttryck, åtminstone sett med lekmannens ögon, och på två skivor fick man ihop lysande, illustrativ musik (även om de mest närsynta även här hade synpunkter på urvalet).

Det tyska 70-talet låter sig inte samlas under en flagg lika lätt, men det är intressant att Soul Jazz släpper ”Deutsche Elektronische Musik” just nu. Jag minns 90-talets krautrevival och hur den brukade ta på mig, men på senare år har inflytandet från den här epoken nästan tagit sig absurda proportioner. Ibland tror man att allt gott kan härledas härifrån. Sant är att få rörelser har fått ett större genomslag under så långa, återkommande perioder. Verkar man utanför en anglosaxisk sfär är det lättare för historieskrivarna att bunta ihop vitt spretande scener till en enda, och så kan det ibland kännas med krauten – det räckte med att det var tyskt. Börjar man sen skärskåda de tongivande banden ser man dock att flera av dem delade bandmedlemmar och inte sällan producent – Conny Plank. Är Plank inblandad kan man utgå från att det är bra, det har länge varit min förhållningsregel. Jag har till exempel alltid varit kluven inför Can, och inte främst för att de i sina funkigaste stunder lät som James Browns teutoniska kompband, utan för att deras trummor tidigt i karriären var felproducerade. Långt bak i mixen, kraftlösa – ett sanslöst resursslöseri, då man hade tidernas kanske bästa trummis, Jaki Liebezeit. Plank hade garanterat lyft fram dem, och satt stopp för eventuella hippietendenser.

På ”Deutsche Elektronische Musik” medverkar Can med två lite senare spår; ”A Spectacle” och ”I Want More” och där låter trummorna rätt, men jag kan inte låta bli att tänka på Liebezeits närmast överjordiska insatser på Michael Rothers tre första solskivor – egentligen de enda exempel på trumspel som kan framkalla tårar – varför finns inget därifrån representerat här? För mig personligen är det, jämte Kraftwerks samlade produktion och det bästa med Cluster scenens allra främsta skivor, garanterat mer relevanta för 10-talet än exempelvis San Francisco-proggiga Gila, som här medverkar med den lättglömda ”This Morning”. Även Amon Düül II och Ash Ra Tempel påminner mer om vanliga, nerrökta amerikanska Woodstockband och deras status bör nog omvärderas. Ash Ra Tempel blir dock intressanta genom två av sina medlemmar; Klaus Schulze och Manuel Göttsching. Schulze, med ganska exakt hundra album i sin diskografi, borde väl ha fått med åtminstone något spår därifrån på en sån här samling? Och om syftet är att belysa det tyska 70-talets ständiga aktualitet så är Göttschings solokarriär betydligt intressantare än Ash Ra Tempels; hans ”E2-E4” har det ju surrats oupphörligt om på senare år.

Man kan förstås påtala fler brister, som kanske grundar sig mer i personlig smak än krav på korrekt historieskrivning. Själv saknar jag bidrag från Riechmanns enda album ”Wunderbar”, en mästerlig uppvisning i svävande lättkraut. Att Kraftwerk skulle släppa iväg något material hade väl ingen räknat med, men en tjusig sak som ”Tanzmusik” från deras mindre genomlyssnade period hade gjort sig bra här.

När man på 90-talet talade om kraut nämndes framförallt tre band; Can, Neu! och Faust. Samtliga är representerade här och jag har redan dryftat mina problem med Can. Jag har faktiskt aldrig varit helt bekväm med Faust heller, förutom den fantastiska ”Outside The Dream Syndicate”, som de gjorde ihop med Tony Conrad. Det är ett utsökt, hårt disciplinerat verk, som dock tar upp för lång speltid för att rymmas i ett sånt här sammanhang. Vi får ”It’s A Rainy Day, Sunshine Girl” från bandets andra album och jag tänker på BBC:s briljanta Krautrockdokumentär ”The Rebirth Of Germany” från förra året, där Faust bekräftade mitt intryck av dem som lite för kollektivknasiga. Neu!, däremot, älskar jag fortfarande innerligt. ”Hallogallo” låter fortfarande extremt modern. Få band har gett upphov till ett helt sound, få band höll en lika envist konsekvent linje som Neu! under sin tre album korta karriär. Det hade inte gått att dra det mycket längre. Dessutom tog ju Michael Rothers solokarriär vid, och Klaus Dinger bildade La Düsseldorf ihop med brodern Thomas. De nådde stora inhemska framgångar, men är annars fortfarande ganska undervärderade. Att Michael Rother skulle kunna göra något nytt av sitt gitarrspel var inte helt oväntat – Klaus Dinger måste ha haft en svårare uppgift att gå vidare från motoriktrummandet. Han gjorde det genom att uppfinna en ny sorts knäpp popmusik, som till stora delar byggde på iscensättningen av nostalgiska ljud (ett telefonsamtal från farmor), roliga synthljud, barnprogramsmelodier och ibland skrålande sång i bakgrunden. Det finns samtidigt något djupt gripande med deras musik, väl fångat här i ”Rheinita”. Jag gissar att det var här Der Plan tog avstamp inför nästa stora tyska våg.

Några av skivans finaste stunder bjuder Cluster på. ”Heisse Lippen”, från deras tredje album, mästerverket ”Zuckerzeit”, visar ett band i toppform som med enkla medel gör helt nyskapande technopop. Lika bra är Harmonia, som är Cluster plus Michael Rother, och emellanåt Brian Eno och Conny Plank vid rodret. Så mycket genialisk skaparkraft att studion borde ha imploderat – det mest imponerande är väl att det låter så pastoralt avslappnat; magisk, stjärnklar musik. Roedelius och Moebius har gjort så mycket oerhörda saker att det blir en aning futtigt att få några pärlor utströdda så här. Deras bandkollega från tiden då Cluster stavades Kluster, Conrad Schnitzler, har jag sämre koll på, därför är hans bidrag ”Auf Dem Schwarzen Canal” en välkommen fullträff i sammanhanget. Hans karriär kantas ju av fragmentariska skivsläpp, snarare än strängt sammanhållna album. Jag gläds även åt Popol Vuhs enorma ”Aguirre 1”; det är ett av de vackraste stycken jag vet. I dokumentären ”Kraftwerk and the Electronic Revolution” talas det om Popol Vuhs visionär Florian Fricke och hans enorma Moogsynthar i en avskild bergsby. Para det med Herzogs surrealistiska 1500-talsskildring så förstår man Frickes ambition att flytta framtiden 400 år bakåt i tiden. Det låter inte som något annat.

Det var just det som var de här tyska bandens styrka under 70-talet; man kunde skapa något helt eget, eftersom man inte hade anledning att vara nostalgisk. Det var bara att ge sig ut i skogen och blicka mot stjärnhimlen, som Cluster, eller att återskapa rymdens tomhet i ljud, som Tangerine Dream på album som ”Zeit” (1972). Tangerine Dream, ett av mina absoluta favoritband, gynnas annars väldigt dåligt av samlingsskivor. Deras 70-tal måste man ta sig an i sin helhet, annars missar man väsentliga bitar. Det har Soul Jazz förstått, och lite överraskande har man valt ut ”No Man’s Land” från 1983 års ”Hyperborea”. Mycket glädjande, inte minst för att jag själv ofta har avskrivit bandet från 1980 och framåt. Det här är dock en liten godbit, ganska långt från de patenterade sequenzermattorna, snarare finurligt lekfull elektropop som minner om 90-talets tidiga Warptolvor. Det är lite mer såna oväntade initiativ jag annars saknar på Soul Jazz samling. Para de obligatoriska fullträffarna från Cluster, Harmonia, Neu! och Popol Vuh med undangömt guld från de stora elefanterna, samt lite oväntade bidrag. De mer okända namnen här, som Between, Ibliss och Kollectiv tillför inte mycket nytt.

På det stora hela blir det väl ungefär en hel skiva med bländande musik och en med utfyllnad, men det bestående intrycket är att den här epoken är för omstörtande för att klämmas in på en dubbel-cd. Det finns helt enkelt ingen anledning att nöja sig med detta, och man får en bättre ingång genom närstudier av de mest framstående banden. Det är också ganska svindlande att så här i efterhand lyssna på musik från det tidiga 70-talet så sprängfylld av nyskapande idéer och utmanande ljudvärldar, och samtidigt fundera på vad som kom efteråt; punken – reaktionär, gitarrbaserad – låt vara slarvigt spelad - men i grunden djupt konservativ rock’n’roll. Tyskarna hittade förstås sin egen väg ur det där och jag tror att Soul Jazz skulle kunna utvinna betydligt mer med en retrospektiv över den efterföljande Neue Deutsche Welle, som gav oss så många briljanta popsånger.

The Killing Moon Glows Over Kalmarsundsparken

Tänk om man på 80-talet hade sagt att Ultravox en dag skulle spela i Kalmarsundsparken. Tänk att få se Midge Ure beträda stadens gator, kanske ta en runda på slottet. En storstadsmänniska med kulturutbudet en t-baneresa bort kan nog inte förstå det overkliga, det osannolika i detta. Jag växte upp i en tid när tidningen Barometern haussade Tomas Ledins rocktåg veckor innan det anlände till Borgholms Slottsruin. Jag såg inte en enda konsert innan Pet Shop Boys i Göteborg 1991, för det fanns ingenting att se. Jag satt hemma och lyssnade på musik, väldigt ofta på Ultravox och tittade på Midge Ure, för exakt så ville jag själv se ut en dag. Min bror frågade en gång: "Vilket är världens mest imagemedvetna band?" Jag gissade på Sigue Sigue Sputnik, eller nåt sånt, men han svarade: "Ultravox". Han hade läst det nånstans, och tog det som sanning. Made sense, då de såg otroligt coola ut och visst hade man sett en musikvideo där Midge gick omkring i lång rock, med perfekt, tunn mustasch och det dracks champagne och det såg så oerhört mycket häftigare ut än allt annat i den estetiska öken man annars vistades i. Jag älskade Ultravox och tyckte att Midge Ure var världens bästa sångare. Jag har aldrig slutat lyssna på dem och alltid tyckt att de har underskattats våldsamt av eftervärlden. Ni minns kanske min "Ultravox Lament" från Intuition Told Me Part I. För säkerhets skull tänkte jag pedagogiskt förklara ännu en gång vad som gör dem så stora och varför det är så obegripligt att de inte har fått ett riktigt postumt erkännande.

1. Jag är inte särskilt inlyssnad på deras första inkarnation, men bara det att de skrev Ultravox! med utropstecken tyder på konceptuell medvetenhet (tänka Malaria!). Inte många andra band i punksvängen visade ett uns av deras ambitionsnivå, vilket underströks av att Brian Eno producerade första plattan.

2. Ultravox! blir till Ultravox med Midge Ures inträde. Försök att greppa hur coolt det var att komma in och lägga om kursen för att så etablerat band på det här sättet. Ure, ung modern skotte, riktade som alla andra vakna blicken mot Tyskland och tog in Conny Plank (tysk musiks störste, jämte Ralf och Florian) som producent för "Vienna". Albumet tar avstamp i elektronisk kraut (sju minuter långa "Astradyne"), för att på b-sidan lägga fundamentet till det som borde ses som technons födelse; "Mr X" - som sen rippades av Juan Atkins (Cybotron) på "Alleys Of Your Mind" (som ses som technons födelse, och är helt fantastisk, inget snack om det). Titelspåret var Ures egen version av The Walker Brothers massiva "The Electrician" och i sig ett mirakel, varken mer eller mindre. En så utmanande hitsingel var egentligen omöjlig från andra än Kraftwerk vid den här tiden. Plank följde med även till uppföljaren "Rage In Eden", mer av samma delikata vara, med osannolikt moderna undertexten "Köln, 1981".

3. Peter Saville designade från och med nu bandets skivomslag, vilket i sig var ett mått på deras betydelse.

4. Och vilka låtar! Så vackra, så tidlösa. Jag utnämner gång efter annan "The Collection" till tidernas bästa samlingsskiva, och jag har egna personliga favoriter, men tre spår går inte att argumentera mot på något plan; de redan nämnda "Mr X" och "Vienna", samt förstås "Dancing With Tears In My Eyes". Rent teoretiskt borde den vara uttjatad, men försök att stå emot syntbasen i introt, det obönhörliga drivet, Ures oförglömliga, passionerade sång. Det borde vara brottsligt att inte älska den.

5. Kläderna, stilen.


Och så 2010 kom Ultravox till Kalmar och man frestades att sätta in det där utropstecknet bakom bandnamnet igen. Jag har peppat mer inför Forever Young-turnén än jag kanske borde vara öppen med, men framförallt har det känts som good, clean fun. Det skulle liksom inte spela nån roll om det inte blev bra. En rolig stund i trevlig miljö, förhoppningsvis några chance encounters med gamla bekanta.

Först ut var Jakob Hellman och jag begriper inte vad han gjorde där. Jag tog för längesen avstånd från hans enda, absurt överskattade album, men det är först nu ikväll jag verkligen inser hur väldigt tråkig han är. Jag messar några bekanta och får spridda svar varav Gurras sums it up: "Har aldrig gillat honom. Tomas Ledin med brillor och utstuderad smartness". Hellman är dock säkert reko och hymlar inte med att han har fått en oförtjänt framskjuten plats i kanon. Det blev väl för skämmigt att servera mer av kejsarens nya mundering, därav det uteblivna andra albumet.

19.00, som nummer två för kvällen, går så kvällens höjdpunkt på. De unga, smala, snygga, moderna har blivit...äldre, bredare. Midge Ure ser ut som en blandning av Paul Shaffer och William Hurt, Billy Currie som Lars Amble. Warren Canns kompromisslösa uppsyn har stått sig bäst. Och så inleder de med "Passing Strangers", och det låter helt fantastiskt! Mycket, mycket bättre än någon kunde ha hoppats på. Curries unika keyboardarbete ges frikostigt utrymme, Midge tillåts brodera slingor på gitarren och sjunger fortfarande lika bra. Vi är många som känner oss smått knäckta efter den inledningen den här varma, ljuva sommarnatten. Och det bara fortsätter; "Reap The Wild Wind", "Hymn" (med nytt intro för kvällen, makalös version!), "Sleepwalk" (jag sluter ögonen, föreställer mig fyra unga, smala män och hör ljudet av 2010), "Vienna" (gåshud, så klart), "One Small Day", "Love's Great Adventure", "Dancing With Tears In My Eyes"... Men bäst och mest överraskande: "Mr X", i sin fulla prakt, intakt med fiolsolo av Currie och perfekt pratsång av Warren Cann. Verkligen helt förbluffande hur tajt det låter. Det är surrealistiskt att se fyra, vid en ytlig anblick, run of the mill-pubalkisar på 50-something perfekt balansera sig igenom retrofuturistisk perfektion, helt anspråkslösa i sin uppsyn. Så älskvärda. Jag älskar dem verkligen. Det är många, många som ler i Kalmar den här kvällen.

På utsatt tid, 20.00, tar Lustans Lakejer vid. Johan Kinde har alltid haft fingertoppskänsla och har tagit in fyra unga, snygga förmågor på instrumenten. Ett genidrag, visar det sig, eftersom de spelar med ungdomlig postpunksfrenesi (gitarristen ser ut som Nick Z i Yeah Yeah Yeahs) och får låtarna att återigen sjuda, leva upp och pulsera. Kinde presenterar dem som sina illegitima söner med, i tur och ordning, Ann-Margret, Catherine Deneuve (som han snodde framför ögonen på Per Hagman, i publiken den här kvällen), Raquel Welch och Marlon Brando. Vi bjuds på stiliga klassiker som "Begärets dunkla mål", "En främlings ögon", "Skuggan av ett tvivel" (fortfarande den snyggaste syntslingan i svensk pophistoria), "Paradisets portar", "Diamanter". Det låter förträffligt, mil från Hellmans letargiska vardagslunk. Allra bäst är extranumret "Massans sorl", en av de tre-fyra bästa låtar som har gjorts i det här landet. Kinde presenterar den som en egen favorit, som han skrev när han var 16 år. Helt obegripligt, egentligen. Han fick med allt där. Någon gång vill jag fråga Kinde om han själv upplever det som att han peakade som 16-åring. Det låter ganska hårt, men något så här perfekt har han aldrig riktigt kunnat göra om igen. Min brorsa hyllar förvisso comebackplattan "Åkersberga". Måste lyssna på den.

När Reeperbahn går på bestämmer vi oss för att ta en öl på Café Söderport, eftersom det är timslånga köer i öltältet - egentligen mitt enda klagomål på arret. Olle Ljungström låter inte hundraprocentig, men avslutande "Summeringen" (heter den så?) låter snyggt gnisslig på outrot när vi kommer tillbaka.

Klockan 22.00 stoltserar en snygg Killing Moon över Kalmar, en löjligt perfekt inramning. Det är dags för Alphaville. Det var det första band jag någonsin gillade, och bortsett från pekoralet som har fått namnge den här turnén håller deras debutalbum än idag väldigt bra. Faktiskt riktigt sofistikerat, originellt programmerat och snyggt framfört. Nixon-Roger sa en gång en väldigt fin sak som bra sammanfattade vad skivan en gång betydde för spolingar som oss: "Jag sprang hem från skolan för att hinna lyssna så många gånger jag bara hann på den under resten av dagen". Bättre betyg kan man väl knappast få. Men Alphaville, som tog sitt namn efter en Godardfilm och refererade till JG Ballard på singelbaksidor, lider idag renons på pretentioner. Marian Gold ser ut som Thorsten Flinck och har ett scenutspel som minner om David Brent. Vi får sanslöst dåliga, utdragna machorockversioner av sparsmakade klassiker och jag tar till skämskudden under en timme som är en provkarta över dåligt omdöme. Glädjande nog springer jag på flera gamla bekanta och det utbyts mobilnummer, minnen och lägesrapporter. Till det duger konserten, annars var det Television Personalities-uselt.

Sist ut är Human League, som har den överlägset snyggaste scenshowen och är de skickligaste uppträdarna. Det är ungefär samma show som under Dare!-turnén, med något sämre låtval. Jag håller "Human" som den ultimata 80-talssingeln, och tycker att det är vackert när Philip Oakey presenterar den som "a song by Jimmy Jam/ Terry Lewis" (80-talets Timbaland/Elliott). Det går inte att tänka på Bret Easton Ellis "Less Than Zero" utan att höra "Human", och vice versa. Så perfekt, snyggt steril, sorglig och hjärtskärande vacker. Att höra den i Kalmarnatten... Ja, ni förstår. Galet. När folk är på väg att gå spelar de mästerverket "Being Boiled". 1978. Obegripligt hård än idag.

Jag vet folk som vägrade besöka arrangemanget för att de vill undvika hög medelålder, och visst kan man hitta spår av patetik en sån här kväll. Man kan sitta och brottas en hel vecka med för och emot-argument, men jag står för min approach fullt ut; jag gick dit med öppet sinne, hoppades på några öl, lite skoj, lite prat, några fina låtar och fick allt det, plus 2,5 suveräna spelningar i en underbar miljö. The joke is not on me.

Charlie

Var det här sommarens sista bad? Nära Karlevistenen, med vy mot Kalmarsund. Det var fint. En stunds andhämtning inför mötet med Charlie Hustons "Sleepless". Give it a read. Ni kan börja med min artikel på Throw Me Away.

A Show Of Force

Every time I open my mouth I give too much of myself away
Bernard Sumner


Folk frågar varför jag inte har skrivit något om Skinny Puppy på Tyrol. Well, there you have it. Jag har försökt, men det går inte. Det blir för personligt, för patetiskt, för stort. Men bara några osorterade ord/intryck:

Min bror körde och jag hade laddat iPoden med P3 Kulturs syntvecka och en smärtsamt noggrann egenkomponerad best of Skinny Puppy-cd. Teresa Axner gjorde flera viktiga poänger som konservativ syntare; hur kan exempelvis folk som älskar The Knife fnissa överlägset åt synt? Det är en relevant diskussion. Jag tänker ibland på Sally Shapiro, tokyllade på Sonic av människor som aldrig skulle erkänna storheten i Sandras "The Long Play", eller för den delen "On Y Vas". Se även Emeralds - sublima, visst - men jag blir misstänksam när deras tillskyndare rutinmässigt avfärdar Tangerine Dream. Det är samma mekanismer in motion där. Historielöshet är farligt.

Brorsan kör Saab igen, precis som när han fick körkort för snart 20 år sen. Då åkte vi runt och spelade grymma blandband. Jag minns särskilt ett tillfälle utanför Centralgrillen i Kalmar, med "Shore Lined Poison" i Alpinestereon. Jag har alltid älskat hur den övergår från ostrukturerat kaos till vemodig deppelectro cirka två minuter in i låten. En udda fågel i Skinny-katalogen, men ändå typisk för deras genialitet. De spelade den på Tyrol, kvällens mest otippade låtval, möjligen också det mest glädjande. Med projektionerna i bakgrunden läste jag det som en ytterst välriktad, onyxhård känga mot massmördarna på BP.

Vi måste säga något om inledningen på konserten. De som inte tror att Skinny Puppy har humor skulle ha sett Nivek Ogre stappla in i stjärngossestrut med rollator! Alltmedan deras mest genomarbetade, mest komplexa skapelse någonsin rullade igång: "Love In Vein". Herrejesus. Cevin Key hade rensat lite i ljudbilden, gjort den lite rakare, mindre vinglig och det lät helt jävla enormt. Överlag lät flera spår mer...kliniska. Det är förstås omöjligt att förmedla låtarnas komplexitet live, och speciellt "Addiction" vann på den här behandlingen.

Sen ska vi vara ärliga och säga att 1/4 av konserten lät skräp. De hade lyckats välja några av de allra sämsta spåren från comebackskivorna, de som låter som en klumpig, ålderstigen hybrid mellan drum'n'bass, gabber och hiphop. Onödigt, vilket tydliggjordes inte minst av deras egen "Tormentor", den hårdaste, bästa vita hiphoplåt som någonsin gjorts. Vad mer? "Morpheus Laughing" (enda poplåten på "Too Dark Park"), "Assimilate" (en av de senaste 30 årens främsta renodlade popsinglar) och så "Worlock", en av tidernas fem bästa låtar i en version så hjärtskärande och gåshudsframkallande att jag fick andnöd. Så till 3/4 infriades förväntningarna med råge, 10 av 10 räcker knappt.

Det var så roligt att lämna lokalen och komma ut på Gröna Lund, bland alla gosedjur, karuseller, barnfamiljer och gigantiska Maraboupaket. En gammal vän förkunnade högt och tydligt att Skinny Puppy var funkens mästare, "men det fattar ju ingen här. Det är Skinny Puppy och Prince!"

Vi som gick på konserten ihop, ett sällskap på 12-13 personer, går alla way back, och har genomgått otaliga musikaliska metamorfoser sen vi först började digga the Pups. Många har säkert, som jag, tagit avstånd under perioder. Därför var det extra stort och viktigt att få prata ut om det vi har varit med om de senaste 20-odd åren och hur det, när man verkligen vågar vara sann mot sig själv, är så väldigt omöjligt att värja sig mot den här musiken. Soul, kallas det visst.

Meri D. Marshall: On Y Vas (1987)

"On Y Vas" sällar sig till den fåtaliga skaran av skivor jag har tvingats köpa två gånger. Första gången på Experts skivrea i Kalmar mot slutet av 80-talet, då jag fortfarande inte kunde få nog av italodisco och centraleuropeisk njutningspop. Sen kom 90-talet och jag utvecklade ett självmedvetande och med indiens och technons intåg blev det snart oerhört viktigt med korrekt smak. Då var det förstås ytterst skämmigt med såna här singlar i samlingen. Bort med den. Men så kom 00-talet och min i särklass viktigaste återupptäckt; ELO:s "Balance Of Power" rotades fram efter en flytt år 2000 och snart följde italorevival och ett härligt, skamlöst accepterande av barndomens popmusik och insikten att mitt 10-åriga jag hade mer koll än mitt 18-åriga dito. Fancy var ju efter närlyssning med vuxna öron bra på riktigt! Åh, Bolero...

Meri D. Marshall hade jag dock helt glömt bort, ända tills en dag då jag tog min obligatoriska lördagsrunda ute i Råsunda. Kupan, Delicious Goldfish, Vingen och Solna Skivbörs. Det var det absolut bästa med att bo i Solna. Härliga, genuina ställen med extremt trevligt folk bakom disken. Tanterna på Kupan var underbara och min fru och jag stannade gärna extra länge på fika för att prata med Birgit, som bland mycket annat bjöd på historier från Ingmar Bergmans filminspelningar på 50-talet. De hade även några backar med vinylskivor. Det var kanske inte ofta man hittade något bra, men direkt när jag såg Meri D. Marshall-singeln reagerade reptilhjärnan. "Den här sången betydde visst något för många år sen." Jag hade en vag uppfattning om melodin, men kunde inte riktigt få ihop den där på plats. Jag köpte den, gick hem och spelade den. Bara några toner in kom allt tillbaka. Vilket mästerverk. Tiden har inte gjort den någon skada.

Jag googlar lite och ser att Meri D. Marshall är från...Texas! Det spelar ingen roll, då singeln spelades in i Tyskland och låter ljuvligt, magiskt 80-talseuropeiskt. Det är den sortens artificiella pop som handlar om natten, hur den tillhör det älskande paret, och som melodin rusar fram! En mycket elak tunga hade kunnat säga något om schlagerfestival, men jag kan inte se Bobby Ljunggren få ihop en så här dramaturgiskt perfekt poplåt. Han kan några enkla tricks och bollar runt med samma trötta variabler utan att någonsin få något liv i kompositionerna. "On Y Vas" är i grunden hantverkspop, men med ett hiNRG-driv av sällan skådat slag. Spikarna har slagits in med eftertryck, varenda tonartshöjning är vattentät och kommer i exakt rätt ögonblick och sången är rak och perfekt intonerad.

Det fina med såna här singlar är att skivhökarna garanterat sorterar det som skräp, medan de framlever i en ljusskygg existens i ett avlägset hörn av Discogs, där några tappra eldsjälar skönjer popmagin. Rätt person ger säkert en hundring för singeln, annars får man den för en spänn i skämsbacken, men förmodligen är det svårt att hitta den. Den slog aldrig i Sverige. Det förvånade mig alltid, då den här typen av låtar för mig var själva definitionen av pop. Det var lättsamt, fartfyllt, extremt melodiskt, dramatiskt och vibrerande. Jag önskade till exempel alltid att Madonna skulle ge sig på den här typen av direkt hitmusik, istället för att göra seg paraplydrinkspop som "La Isla Bonita". Jag förstod aldrig vad som gjorde en hitsingel, men i min värld var och är det här definitionen av en.

Television Personalities: Now That I'm A Junkie! (1996)

Jag minns exakt när jag slutade lyssna på Television Personalities. Det var dagen efter tv-programmet This Is Our Musics specialavsnitt om Dan Treacy. Inte för att programmet var dåligt eller ointressant, inte alls. Visst, en aning spekulativt och inte så lite sorgligt, men något annat var knappast att vänta. Det var reaktionerna efteråt som fick det att vända sig i min mage. "Dan Tracey (sic!) är kult!", förkunnade en låtsasmänniska på en av de stora drakarna. Det blir lätt obehagligt när tomma skal tar sig an popmusik som vill vara mer än en perfekt mustasch på valfri medlem i, säg, Fibes Oh! Fibes. Nu kunde de bekvämt lyfta fram alkisknarkaren som skrev så softa poplåtar som ännu en bricka i ett allt tröttsammare charadspel. "Ett långt missbruk och ett trasigt inre? Visst, jag gör om det till en pin och sätter på kavajslaget!"

Television Personalities, det sista indiebandet. Så såg jag på dem. Att fel sort anammade Dan Treacy, om än försvinnande flyktigt, var bara början på ett förhållande i sönderfall. Konserten på Debaser några år senare är förmodligen den allra sämsta jag har sett. Inte kul någonstans. Jag hade nog tänkt göra definitivt slut där, men sanningen är att man sällan går så långt. Television Personalities betydde lite för mycket och deras skivor var lite för bra för att helt ta avstånd från. Så den första meningen i den här texten är inte helt sann. Television Personalities känns inte överdrivet viktiga längre, men det händer att jag vill spela någon låt, då och då.

Jag fick ett blandband av en kompis 1998, där två låtar grep mig på det där ytterst ovanliga, livsomstörtande viset. Den första var The Jazz Butchers "Girls Say Yes", den andra "Stop And Smell The Roses". Det lät lite som The Velvet Underground, utan den småjobbiga New York-coolheten. Det var en sång som så förtvivlat försökte vara vacker att den just därför blev... ännu lite vackrare. Musiken var skevt gnisslande, men i grunden var det mjukt och lent, och Dan Treacy sjöng både desperat och ömt om en förlorad kärlek. Jag hatade verkligen det där snacket om ärlighet och autencitet, eftersom det bara fick användas om rock, som ju var på riktigt, och därmed hopplöst heterosexuellt och tråkigt. Men det här kändes som det mest uppriktiga och hjärtskärande jag hade hört. Jag började gräva runt lite, köpte "The Painted Word" och spelade den femhundra gånger det året. Television Personalities hade ju gjort en ansenlig mängd skivor, och det var helt fantastiskt att upptäcka dem en efter en, på samma sätt som när man i början av 90-talet letade sig bakåt genom The Cures diskografi. Det är inte många gånger i livet man får chansen att upptäcka artister vars verk utgör en hel värld. Jag har alltid älskat känslan av att få utforska den världen. Television Personalities var extra spännande, för det stod ju aldrig något om dem. Man visste så lite. En gång i Lund (1998?) följde Andres Lokko med mig och några polare hem på efterfest i mitt studentrum efter ett dj-set på närbelägna Blekingska Nationen. Vi drack dåligt hemgjort vin i gamla mjölkpaket och pratade framförallt om Dan Treacy, ända in på småtimmarna. Det kändes värdefullt att ta del av hans historier, men tyvärr kommer jag inte ihåg mycket mer än att Andres var väldigt älskvärd, samt att jag höll upp New Orders "Technique" och sa att det var världens bästa skiva. "Nej, det är det inte", svarade Andres.

Jag besökte London första gången år 2000. Min bror hade gjort det för många så obligatoriska halvåret med pubjobb och sunkboende några år innan dess, så han hittade direkt till skivaffärerna. Jag kom hem med 57 stycken, och cirka 12 av dem var TVP-titlar. En singel, inköpt på någon av affärerna på Berwick Street, spelade jag med extra höga förväntningar, då jag aldrig hade hört talas om den: "Now That I'm A Junkie!", utgiven på tyska Little Teddy Recordings 1996. Det är en väldigt märklig låt, i slött, avigt tempo, med en text som är självföraktets moder.

I wake up in the morning feeling sick
Covered in vomit stains[...]

I hate myself for all that I have done
despise myself for all that I've become

Man kan bli kallsvettig för mindre. Visst, The Cure hade sin "it doesn't matter if we all die"-öppning, som säkert kom från hjärtat, men det var ändå klassisk drama-angst. Det här var en mytomspunnen halvlegend som ingen hade sett till eller hört av på lång tid, som öppnade med några konkreta ord av självhat. Så länge jag har lyssnat på TVP har Treacy omgivits av rykten och jag vet inte om "Now That I'm A Junkie!" var tänkt som en replik eller en lägesrapport. Hur som helst var det chockerande att lyssna till barnkammarrim om hans eget descent into hell. Det kändes som en viktig singel, en nyckelkomposition.

När jag häromdagen la om remmen på skivspelaren för att kunna spela 45-varvare (vår katt har hoppat på skivtallriken, varför det nu krävs manuell omställning) fastnade blicken på just "Now That I'm A Junkie!". Hmm, en katt på omslaget... Skivor med katter på omslaget tar ofta en genväg till hjärtat, men här blir det en skärande diskrepans mellan det gulliga och den djupaste misär - på ett bra sätt. Jag tycker om det. Och så har vi det pigga, glada utropstecknet i titeln. Om man nynnar med oskuldsfullt är det faktiskt en ganska gullig låt. Det är mycket möjligt att det här var Dan Treacys sista sant genialiska stund. Jag spekulerar bara nu, men hans enda möjlighet att skildra helvetet var kanske att ta till ett slow motion-struttigt komp och en brutalt rak och ärlig text där "cool and funky" skojfriskt rimmas med motsatsen "junkie". Ingenting var kul längre, så han skrev en sista munter sång om det.


Det här är den första texten i en serie där jag går igenom intuitivt utvalda sjutumssinglar från min egen samling.