Jag hör hur de tragglar med "La Bamba" från grannhuset, högt spelar de. Det går inte att jobba, så jag tar cykeln och väljer shuffle på iPoden. Först ut: Dire Straits "Sultans of Swing", inte vad jag hade väntat mig. Kontrasten mot den trögflytande blueslunken är mycket stor. Så här smidiga borde alla rockband försöka vara. Lyssna på trummorna, licksen, basen, den nonchalanta sången.
Och så kommer den, nästa låt: Blanck Mass "Chernobyl". Jag cyklar genom Vicklebyskogen och hör nog fågelsång genom det som kanske är årets vackraste ambientstycke. Blanck Mass är Benjamin John Power från fantastiska Fuck Buttons, mina löpbandskompisar, som gör världens bästa musik för fysisk träning (I got two words for you: "Surf Solar"). Det här är beskedligare och, inbillar jag mig just nu, ännu bättre. Lyssna på "Land Disasters" här. Som ni hör, ett stort, svepande oväsen, men milt och utan Fuck Buttons-muskler.
Bra till Blanck Mass går Mist, med John Elliott från Emeralds och Sam Goldberg från Radio People. Det låter bekant, en hel del som Emeralds, förstås, men också som melodier från förr man eventuellt aldrig har hört. I "I Can Still Hear Your Voice" tyckte jag mig till exempel skönja syntbasen från Saint Etiennes "Like A Motorway" och ett Moroder-soundtrack. Det blir ännu bättre i "Mist House" som lätt och ledigt passar in i en fritt flödande nykrauttradition som nickar menande mot Manuel Göttsching och Riechmann. Tror ni förresten att jag kan motstå en låttitel som "Dead Occasion/Ovary Stunts"? Åh, inte.
Aidan Moffat och Bill Wells har nytt ute, "Everything's Getting Older" och det är mycket vackert. Så älskvärt, värdigt och inbjudande. Med "The Copper Top" har vi ännu en kandidat till årets låt. Moffat har inte varit så här precis i sin lyrik sen 90-talsmästerverket "Philophobia", en av de lätträknade skivor som redan från första lyssningen lät som en oförglömlig klassiker. "I had to make a quick exit to be alone with my memories, I was sick of hearing everone else's", säger Aidan, för att i nästa rad avhandla färgen på sin kostym.
D
et finns ingen som skriver så bra texter. Ingen. Ändå är det slående hur långt borta nihilismen och fyllemisären från "Philiophobia" är. Visst, Moffatt sitter fortfarande på puben, och han må vara resignerad, ledsen, men också ganska till freds och emellanåt försiktigt romantisk. Så mycket kärlek. Jag har svårt att se rader som "we invented love, and that's the greatest story ever told" på en Philophobia, om man säger så..."Everything's Getting Older" gör mig faktiskt himla lycklig. Vi som knockades av "Philophobia" har ju aldrig lyckats hämta oss helt. Vi såg dussintals Arab Strap-spelningar, köpte liveskivorna, fortsatte att hoppas, hoppas inför varje album, men från den djupt imponerande besvikelsen "Elephant Shoe" fortsatte det bara neråt, kanske en och annan remix köpte dem lite extra tid, men efter "Monday At The Hug And Pint" kastade åtminstone jag in handduken. Aidans solokarriär har jag inte följt lika aktivt som hans twitterflöde, och jag äger bara en singel med honom, den som gavs ut som ölöppnare och som min vän i Tromsö gav mig för några år sen. Det var onekligen rätt läge att slå till med en ljuvlig, genomsympatisk hjärtevärmare innan jag reducerade honom till älskvärd pubståuppare. Han valde rätt lekkamrat. Bill Wells pianoharmonier är ju nästan beyond belief så perfekta. Dessutom doftar fordralet så gott.
Loscil låter ju inte så kul på namnet, och jag har nog länge avfärdat Scott Morgans enmansprojekt som ett, i bästa fall, ersatz-Pan American (i och för sig inget dåligt betyg), men på en blandskiva från förra året stack "The Making of Grief Point" ut lite extra och den vägrade att lämna mig. Sen en månad tillbaka sitter jag med "Endless Falls" från 2010 och spelar hela skivan om och om igen (ja, ganska många gånger) och det här står på egna ben. Det är ett oerhört välkomponerat album, med knappt skönjbar dramatisk stegringskurva som kulminerar i just "The Making of Grief Point". Jag är djupt imponerad, reviderar min förpaketerade uppfattning och tänker skaffa fler Loscilskivor. Det talas redan en del om splitternya plattan "Coast/Range/Arc", som jag inte har hunnit bekanta mig med. Å andra sidan är "Endless Falls" så rik och mångfacetterad att den säkert räcker över hela sommaren.
Harold Budd och Robin Guthrie har återigen spelat in nytt tillsammans. "Bordeaux" känns som en direkt fortsättning på tvillingskivorna "After The Night Falls" och "Before The Day Breaks" och de får det att låta så lätt. Samtidigt är båda två sen tio år tillbaka extremt produktiva, men inget tyder på att kvaliteten blir lidande. De här gubbarna har ordentligt bråttom att spruta ur sig ambientguld, och det är en rätt intressant motsättning, det där hyperaktiva arbetstempot och den eteriskt svävande, långsamma väven av välbekant gitarr- och syntmattemumma. Oh how I love it. Och nu släpper Robin Guthrie sin soloplatta som heter - "Emeralds"!
Tropic of Cancer har med "The Sorrow of Two Blooms" gjort årets mest omtalade och hyllade tolva (om mitt twitterflöde är en tillförlitlig mätare) och det räckte väl med tio sekunder för att jag skulle trycka på "order". Där satt den, liksom. Gothen bjuder upp till dans, svårmod är alltid roligast. Vi hör inget revolutionerande här, men lite "Seventeen Seconds"-sexighet, drömsk pop, en snygg trummaskin och Camella Lobos dystra sång gör exempelvis "A Color" (jmf "A Reflection") till en perfekt poplåt som inte kan sönderkramas.
Nya Wild Swans-albumet är beställt, men jag har tjuvlyssnat lite på MP3:an man fick på köpet och det som omedelbart slår mig: av alla comebacker har de två jag håller högst sitt ursprung i Liverpool. Alltså Wild Swans och Echo & The Bunnymen. Jag ber att få återkomma, nu kan jag bara säga: det är för jävla bra, förstås! Någon kommer att klanka ner och spela ut nostalgikortet (Paul Simpsons texter går alltid ut på att allt har blivit sämre), men då förstår man inte att Simpson har något väldigt viktigt att säga om den tid vi lever i och vad vi gör mot varandra, och kärleken och solidariteten, och allt vi tar död på.
