fredag 26 juni 2009

Liverpudlians Do It Better


Ja, precis så! Precis så här ska det låta. Plötsligt förstår man varför det tvunget skulle ta 20 år för Paul Simpson att skriva ny musik under namnet The Wild Swans. Egentligen kan vi stryka lättviktsalbum som "Space Flower", och istället bara minnas de tidiga singlarna som samlades på "Incandescent", en skiva som jag snart bokstavligen har spelat sönder. När man hör nya "English Electric Lightning" känns återkomsten logisk, relevant och betydelsefull. I ett England nedlusat av Arctic Monkeys och Lily Allens krävdes det nästan att någon från det gamla gardet skulle resa sig, sätta ner foten och utbrista: "nu får det fan i mig vara nog!" Jag ser framför mig när Al Pacino i "En kvinnas doft" slår med käppen och ger sitt långa, nackhårsresande tal om ynkryggar och skvallerbyttor.

Jag hade kanske inte trott att The Wild Swans var bandet att gjuta lite liv i den brittiska popmusiken efter ett rekorduselt decennium för den samma. "English Electric Lightning" är årets bästa singel, för att den känns i hela kroppen, för att den bultande ilskan är tyglad av den begynnande ålderdomen, för att en gammal poet och squatter så varsamt ger sin skildring av ett land i förfall. Baksidans "The Coldest Winter For A Hundred Years" är fantastisk för att det är en lång novell om tiden då Paul Simpson delade kvart med Echo & The Bunnymens genialiske och så tidigt bortgångne trummis Pete De Freitas. Jag är inte den som köper lägenhetsmisärsromantik rakt av, eller tjusas av konstnärsberättelser om nudlar, droger och socialbidrag, men Simpson kommer undan med det, för han berättar om en så viktig musikalisk period, och droppar namn som Pete Burns och anklagar Ian McCulloch och Julian Cope för att ha snott hans militärjackemode, samt gör bruk av min favoritplural ("cacti"). Tillsammans med Dead Letters Spell Out Dead Words liveskiva är den här 10-tummaren årets hittills viktigaste skiva.

tisdag 16 juni 2009

Beautiful Child


Jag vet inte om Henrik Schyffert och Per Sinding Larsen talade sant i sitt TV-program "Rock", från början av 00-talet, men det har varit svårt att skaka av sig de inre bilderna av roadien vars uppgift var att blåsa upp kokain i Stevie Nicks stjärt inför spelningarna - med ett sugrör. Det var 70-tal, och det var swingerspartyn och skilsmässor och sprit och orgier och knark, knark, knark. Fleetwood Mac var bandet som speglade allt det där, hela tiden med den oklanderligt polerade fasaden intakt. Det var svårt att ana dysfunktionen under det slicka, perfekta och strömlinjeformade. Ändå visste den genomsnittliga skåpsuparen i förortsvillan vad som vilade i en "Rumours", eller en "Tusk". Därför sålde Fleetwood Mac fler skivor än alla andra.

Jag har alltid varit någorlunda positivt inställd till Fleetwood Mac, men det har varit en inställning präglad av likgiltighet. Brorsan köpte "Tango In The Night", och visst var låtarna snygga och fina, men de var ju så GAMLA. John McVie såg ju ut som 70 redan 1986. Dessutom var det svårt att ta till sig ett band utan image och coola skivomslag, vars mytologi främst tycktes bestå av skilsmässor och partnerbyten.

"Tusk" då. Den har hyllats på flera håll sen tiotalet år tillbaka, men jag köpte den först förra veckan. Ett otummat, ospelat exemplar för tio kronor. En vän försökte övertyga mig nere i Lund om skivans förtjänster för längesen, men jag tyckte aldrig att det var mer än okej. Nu har jag spelat utvalda delar av den som en tokig, och hade jag gett mig på en bäst just nu-lista hade "Over And Over", "Sara" och "Beautiful Child" placerat sig högt upp på den. Skivan är hysteriskt ojämn. Endast sönderknarkade människospillror kan handskas så slarvigt med så guldtintat material. Någon gång ska jag göra en film där jag färdas genom tiden för att korrigera olika album, stryka värdelösa låtar och designa nya omslag. Det behövs, inte minst med "Tusk". Den här parallella idealversionen skulle vara kul att visa upp och ställa mot originalet. Å andra sidan måste popmusiken få ha sina skönhetsfläckar och bortslarvade mästerverk. Isolerad är "Beautiful Child" så väldigt värdefull. Min dotter ler med hela ansiktet varje gång jag spelar den.

fredag 12 juni 2009

Where The Pigs Don't Fly

Gud var på sitt allra mest sadistiska humör och skapade grisen, som dömdes till eviga plågor i Helvetets femte krets. Ni har säkert följt rapporteringen om de danska grisarna, kuperade och fixerade i ett liv som inte ens Dante kunde ha fantiserat ihop. Man blir svårt modfälld av det här och tycker väl rimligen att en omedelbar förändring borde kunna komma till stånd. Ändå är det svårt att ens andas ett ord om sin indignation, vrede och vanmakt. Alltid dyker det upp någon som relativiserar, trivialiserar och trollar bort korten tills man står där, positionerad i ett av två olika medelklassiga läger. Det borde vara ganska enkelt, egentligen. Att grisarna ses som en industriprodukt, ett livsmedel som ska förädlas är i sig ett moraliskt haveri. Att de utöver detta ska plågas, tryckas in i bås där de inte kan röra sig, och därefter pryglas fram till slakt - ja då böjer man huvudet i skam över den mänskliga rasen.

Coop och Axfood tänker man inte tvinga danskarna till förändringar, och man spelar ut det eviga, så förbannat ryggradslösa, konsumentmaktkortet. Visst borde man kunde kräva av folk att välja bättre kött, men står valet mellan 69 kr/kg och 169 kr/kg är det inte längre ett val för en del. Konsumentmakt, konsumentschmakt.

Jag äter själv inte kött, men ställer numera alltid motfrågan "varför äter du kött?" när jag tillfrågas om det på bjudningar. Det är ju onekligen en minst lika motiverad fråga. Aldrig skulle jag moralisera för folk och tvinga på dem mina egna matvanor. Man ska få äta kött, om man nu vill det. Inget fel i det. Men jag läste nyligen att vi i väst äter tre gånger mer kött än vi borde, säkert på grund av billiga priser. Det håller ju bara inte. EU:s jordbrukspolitik är så fucked up att man kan gråta för mindre. Varelser, minst lika intelligenta som hundar, rastlösa, med stort behov av att röra sig fritt, böka i jorden, äta rötter, står fastlåsta vid ett obegripligt lidande i sex månader. Sen slaktas de. Alltmedan reklambladen skyltar med veckans lockvaror (kött till vrakpris). Det här är inget vi kan positionera oss om. Något måste göras.

torsdag 4 juni 2009

The Man Who Bought The World


Det har varit en bra vecka för skivinköp.

















The Caretaker: Theoretically Pure Anterograde Amnesia 6CD

Jag var ju tvungen att ta reda på vad fussen handlade om, och beställde följaktligen 6-skivorsboxen från boomkat. Har bara lyssnat igenom de första två skivorna än (vad är nu detta, har jag förvandlats till SvD:s tennisexpert Jonas Arnesen och börjat skippa subjektet!?) så än är jag inte beredd att fälla ett slutgiltigt omdöme. Musiken påminner förvånansvärt mycket om Lustmord, och visst rymmer vissa stycken ett enormt djup. Bäst är det när melodierna låter sig anas, likt synkoperade nationalsånger. Ändå undrar jag om det här inte var fel ingång till Caretaker?

Zomby: Zomby Ep 2x12"
Zomby har hittat sin nisch; smidig dubtechno med dataspelsslingor - och här renodlas den på ett förtjänstfullt vis. Speciellt "Spaceman" är briljant; smått aningslös hyperdub utan större djup. Good, clean fun. Inte revolutionerande, men fräscht och nytt.

The Black Dog: Temple Of Transparent Balls CD
Fynd från dotshoprean. "Temple Of Transparent Balls" sällar sig till skaran klassiska Ginzafynd (andra exempel: Model 500: Classics, Submarine Prophets: Hi-Lo, Spacemen 3: Recurring). Vi beställde 7-8 ex, men givetvis var den slut! Det har gnagt sen 1993, men nu finns åtminstone den här cd-utgåvan att få tag på. Tyvärr med ett trist, nytt omslag, utan den tecknade hunden. Efter sitt mästerverk "Bytes" var Black Dog ett av de allra mest angelägna technoakterna i 90-talets början, och den här skivan samlar tidigare inspelningar. Inte Bytes-klass, men mycket är fantastiskt. Christian Bartholdsson, som alltid fick recensera de bästa skivorna i Pop, skrev så här: "Singeln "Cost II" är helt enkelt den bästa progressiva house som gjorts i år - punkt." Sant 1993, sant 2009. Jag tappade intresset för Black Dog när de bytte namn till Plaid, men deras tidiga grejer är för mig något som landar väldigt nära den perfekta musiken. Avslutande "The Crete That Crete Made" är genialisk i all sin enkelhet. Ett Daft Punk för den tänkande människan, om man vill vara vitsig.

FUSE: Train Tracs EP
Det är inte varje dag man springer på FUSE-tolvor på Mickes Skivor, desto roligare när man väl gör det. Jag torde ha svenskt rekord i att droppa Richie Hawtins FUSE-moniker, och jag tycker fortfarande att flera av hans bästa stycken göms i detta alias. "Train Tracs" är inte den bästa låten, men b-sidans 13 minuter långa kaboose-mix är suverän, bättre än originalmixen.